Thomas av Aquino

[ Hem ] [ Upp ] [ Syndabekännelsen ] [ Augustinus ] [ Thomas av Aquino ] [ Katolicismen ] [ Den ortodoxa kyrkan ] [ Luther ] [ Protestantismen ] [ Kvinnosyn ] [ Familjen ] [ Sekulariseringen ] [ Tre modeller ]

Kunskapsteori

Moral

Ångern

Thomas av Aquino (1225 - 1274) var dominikanermunk och väl bekant med den grekiske filosofen Aristoteles skrifter. Aristoteles som levde på 300-talet före Kristus var den som sammanfattade antikens vetande. Mycket av det som stod i Aristoteles skrifter motsade en bokstavlig tolkning av Bibeln. Medeltidens lärde gjorde ofta en åtskillnad mellan kristen tro och vetande och menade att i varje fall där tro stod mot vetande, så hade tron absolut företräde. Redan kyrkofader Tertullianus (155-220) uttryckte denna motsättning med yttrandet: "Vad har Aten med Jerusalem att göra? Vad har akademin med kyrkan att göra" och före honom hade Paulus skilt mellan "världens vishet och korsets dårskap". I huvudverket Summa theologiae försöker Thomas av Aquino överbrygga denna klyfta mellan tro och vetande.

Hur förhåller man sig, frågar sig Thomas av Aquino, till uppenbara motsägelser mellan Bibelns utsagor och Aristoteles tankar? En sådan uppenbar motsägelse är att världen enligt Genesis är skapad och enligt Aristoteles alltid har funnits, eftersom logiken säger oss att ingenting kommer av ingenting - ex nihilo nihil.

Thomas menar att det finns tre vägar till sanningen. Hans kunskapsteori ser ut så här:

	Uppenbarelseteologin, som hjälper oss att förstå mysterier som treenigheten och skapelsen. Där hjälper oss inte förnuftet. Dessa sanningar har i stället Gud visat oss genom att uppenbara dem, dvs. göra dem uppenbara. De strider alltså mot förnuftet men är likväl sanna. Skapelsen om man tänker sig att Aristoteles ex nihilo nihil är förnuftig: och att alltså allt som finns alltid har funnits och således inte skapats vid ett tillfälle. Treenigheten eftersom den hävdar att Gud samtidigt är en och tre.
	Den naturliga teologin, som genom studier av exempelvis Bibeln uppenbarar sanningar. Motsäger den filosofin kan det bero på feltolkningar av skriften eller att filosofin har fel. (Filosofins slutsatser är alltså alla resultat av förnuftets arbete) Här hjälper oss förnuftet. Med hjälp av det kan vi göra analogislut, så att vi när vi studerar naturen förstår Guds tanke bakom den. Här samverkar förnuft och tro.
	Naturfilosofin, som studerar världen empiriskt och med utgångspunkt i enskilda iakttagelser kommer till insikt om det allmänna enligt induktionens slutledningssätt Här kan inte religionen bidra utan här kan vi endast förlita oss till vårt förnuft.

Förnuftet är således den förmåga vi har som skiljer oss från djuren
och som gör det möjligt för oss att tänka. De viktigaste kunskapsvägarna är:

induktionen
som gör det möjligt för oss att från det enskilda dra slutsatser om det allmänna

analogin
som gör det möjligt för oss att från ett förhållande sluta oss till ett annat.
När vi förstår Gud som vetande, så utgår vi från hur vårt eget vetande fungerar,
det utgår från sinneserfarenheter och leder mot det allmänna, mot idén eller formen.
Men Guds vetande är av ett annat slag, det är inte identiskt med vårt.
Gud uppfattar allt i en enda akt, han är inte bunden att utgå från det enskilda.
(Här kan vi anknyta till Augustinus tankar om tiden,
vi uppfattar förfluten tid, nutid och kommande tid som i viss mån skilda från varandra,
medan Gud uppfattar all tid som samtida)
Men det finns en väsensanalogi mellan vårt vetande och Guds.
Därför kan till en viss grad det ändliga (vi) fatta det eviga (Gud).

Slutsatser som Thomas av Aquino drar är:

Kropp och själ
är två sidor av samma mynt och således inte två skilda företeelser.
Själen är människans form och kroppen hennes materia.
Kroppen förmedlar sinnesintrycken av de enskilda företeelserna,
den enskilda fågeln eller växten eller stenen
och själen, som gör oss till förnuftiga varelser, gör att vi kan förstå det allmänna,
alltså stenen som begrepp, när det gäller fågeln och växten talar vi också om arten.
Det är den förnuftiga själen som gör oss till människor
(Aristoteles definierade människan som ett förnuftigt djur)
Men vid kroppens död avskiljs själen och fortlever som en individuell själ,
alltså utan sin kropp, men denna tillvaro är en ofullkomlig tillvaro.
(eftersom alltså kropp och själ kompletterar varandra som form och materia).
Thomas avvisar tanken att förnuftssjälen skulle vara allmän och alltså inte individuell,
för då skulle två människor
(a) betraktade som djur vara två, men
(b) betraktade som människor vara en och den samma,
och det anser han motsägelsefullt och därför orimligt
(jämför du med vad vi sagt i avsnittet kunskapsteori strider det mot koherenskriteriet).
I tidens fullbordan kommer kroppen därför att återuppstå,
men nu i en ädlare form, som förverkligad som astralkropp.
(jfr Aristoteles tankar om materia, form, möjlighet och verklighet)
I fråga om sexualiteten tänkte Thomas så, att dess syfte var fortplantningen.
Han tänkte att barnalstringen primärt är en angelägenhet för hela människosläktet
och sekundärt för det enskilda paret.
I motsats till Augustinus accepterade han dock lusten i samband med barnalstrandet
alltså lusten kunde accepteras om det primära syftet var barnalstring och alltså inte lust.
Detta sätt att resonera är i enlighet med tanken om den dubbla effekten
som katolska kyrkan använder i många frågor.

Viljan
måste vara fri annars är moralen meningslös.
Om inte viljan är fri är det meningslöst att tala om goda och onda gärningar.
Människan intar därvidlag en särställning i skapelsen.
Förnuftet ersätter instinkten;
kroppen anger målen för våra handlingar,
förnuftet hur vi skall nå dem.

Moralen
är absolut existerande. Den återfinns som:

Den eviga lagen,
som är Guds plan och syfte med världsalltet.
Gud har alltså en avsikt med hela sin skapelse.

Den gudomliga lagen,
som är Guds vilja uttryckt i Bibeln.
Den vägleder oss i vårt handlande
och hjälper oss att förstå den eviga lagen,
alltså Guds avsikt med skapelsen.

Den naturliga lagen,
enligt vilken naturen fungerar.
Den överensstämmer med Guds vilja och följer Guds plan
och inses med hjälp av förnuftet
och framträder som naturrätten.
Allt existerande följer den.
Djuren lever i enlighet med naturrätten genom att följa sina instinkter
som talar om för dem vad som är bäst för respektive art.
Människan har vid sidan av sina instinkter också ett förnuft.
Detta förnuft är överordnat instinkterna i analogi med Aristoteles tankar om att förnuftssjälen är överordnad växtsjälen och djursjälen.
Endast människan kan avstå eftersom hon har fri vilja.
Förnuft och begär står ofta i motsättning efter syndafallet.
Dock ej alltid vilket Augustinus hävdade i sin arvsyndslära.

naturrätten är en objektiv rätt
som är nedlagd i naturen
och lika oberoende av människors uppfattningar som naturlagarna.

Den mänskliga lagen,
som stiftas av furstar och ledare.
Om den följer den naturliga lagen är den förnuftig.
Bryter den mot den är den oförnuftig och därmed ogiltig.
I kraft av denna tanke rättfärdigar Thomas uppror mot världsliga härskare,
som kränker naturrätten:

Det onda
Liksom Augustinus ser Thomas det onda som en brist och alltså inte som något väsensgrundat
Man skulle kunna säga att det onda inte är en närvaro utan en frånvaro.
Här kan vi jämföra med Platons tankar och vad vi har kallat privationsteorin.
Det onda är en brist på det som normalt förekommer hos den art det handlar om.
Avvikelser från det normala beror inte på Gud utan på tillfälliga orsaker.
Från Gud härstammar endast positiva egenskaper. Gud är fullkomlig.
Men det är också sant att endast Gud är fullkomlig.
Det som skapats av Gud är inte Gud själv och därför skilt från honom
och således med nödvändighet inte fullkomligt.
Därför måste det finnas brist i världen och därigenom ondska.

Ångern är central inom all kristendom och Thomas skiljer mellan två typer av ånger:

	attritio eller den lilla ångern som består i fruktan för straff och hopp om belöning. Den är ett tillräcklig villkor för bikten.
	contritio eller den stora ångern som är den sorg över synden som kommer av kärlek till Gud och som är ett tillräckligt villkor för befrielse från synd och skuld. Bikten är det tillfälle som gör det möjligt för oss att i samtal med prästen uppnå contritio.

Viktiga är i detta sammanhang de sju huvudsynderna. Dessa var enligt den medeltida kyrkans uppfattning:

	högmod (superbia)
	girighet (avaritia)
	vällust (luxuria)
	avund (invidia)
	frosseri (gola)
	vrede (irae)
	likgiltighet (accidia)

Dessa synder måste biktas och gottgöras med bot. Övriga synder bryter inte relationen mellan Gud och människan och kan förlåtas utan botgöring. Mot de sju huvudsynderna står sju dygder, fördelade på två grupper:

kardinaldygderna
(som vi också hittar hos Platon och stoikerna)

	klokhet
	rättrådighet
	tapperhet
	måttfullhet

de teologiska dygderna

	tro
	hopp
	kärlek

Det obetingat goda är enligt Thomas, det som alla strävar efter, och det är:

felicitas - lycksalighet

Berömt är Thomas femledade kosmologiska gudsbevis som har sin utgångspunkt i det observerbara - det empiriska. Beviset är mycket präglat av medeltidens sätt att ställa upp ett resonemang och Aristoteles filosofi:

	Allt förändras så att det strävar att förverkliga sina möjligheter; alltså enligt ändamålsorsaker. (Om jag tar körlektioner är ändamålsorsaken till det att jag vill ha ett körkort) Det finns ett yttersta mål, en yttersta länk i kedjan, det som allt i Skapelsen inklusive människorna strävar mot, det yttersta ändamålet. Detta mål kallade Aristoteles Den orörlige röraren, den som är orsak till all förändring men som själv inte förändras; alltså enligt Aristoteles Gud
	Allt förändras enligt verkande orsaker så att allt som händer har en orsak som existerar före i tiden. (Om jag får motorstopp när jag kör bil så kan den verkande orsaken vara att bensinen är slut i tanken) Ingenting är verkande orsak till sig själv. Kedjan har en början: Den första orsaken, nämligen Gud
	Empiriska företeelser är alla tillfälliga. Allt det vi möter i den empiriska världen är tillfälligt, dvs. det uppstår, förändras och förgår. Om allt vore tillfälligt och ingenting nödvändigt skulle ingenting finnas eftersom det som endast existerar tillfälligt en gång måste ha icke-existerat alltså inte funnits till. Något existerar alltså finns det en nödvändig grund för världen, det som är nödvändig existens, nämligen Gud. Ett annat sätt att förstå vad det tillfälliga är, är att förstå det så att det inte existerar på egen grund utan att det är beroende av ett nödvändigt villkor, som är något annat än det själv är. Jag, till exempel, existerar på grund av bland annat mina föräldrar, ett äpple på grund av sitt träd, och trädet bland annat på grund av jorden den växer i. Till och med en bergskedja existerar på grund av att två jordplattor en gång har tryckts mot varandra. Så pekar allt som finns i den empiriska världen utöver sig själv och hän mot något annat.
	Empiriska företeelser är graderade i bättre, mer ändamålsenliga, vackrare o.s.v. Något högsta måste förekomma, nämligen Gud
	Empiriska företeelser är ändamålsenliga det finns ordning i världen. Det måste finnas ett upphov till denna ordning. (Om vi t ex kommer hem och finner huset städat och i ordning tänker vi att någon har städat) Den som har ordnat Skapelsen är Gud. Ett berömt exempel är bilden av en klocka. Någon finner en fungerande klocka ligga på marken. Ett så sinnrikt instrument kan bara inte ha uppstått av sig själv, det måste vara skapat av någon, som tänkt ut denna sinnrika konstruktion och som har ett syfte med den.

I början rönte Thomas tankar visst motstånd från kyrkan men 1323 blev han helgonförklarad.1879 utses han av påve Leo XIII till den katolska kyrkans främste teolog. Nythomismen är i dag en livaktig filosofisk inriktning i den katolska världen.

Vill du veta mer om Thomas av Aquinos tankar, liksom om olika sätt att förhålla sig till tro och vetande följer du bara länken tre modeller.