Det ankommer på varje människa att leva i överensstämmelse med naturens eviga lagar
och inte bekymra sig över sådant hon inte råder över. Hon bör leva i enlighet med dygderna som bl a är:

Hon bör undvika att engagera sig i sådant som hon inte kan påverka,
ty sådant engagemang gör henne bara olycklig till ingen nytta.
Denna frihet från engagemang och lidelse kallas apatheia, ur vilket vi har härlett vårt ord apati.

De tankar och föreställningar människan har beror på henne själv. Stoikern Epiktetos säger:

"Det är inte tingen som förskräcker människorna utan deras föreställningar om tingen.
Döden till exempel är inte något fruktansvärt;
det fruktansvärda ligger i föreställningen att döden är fruktansvärd".

Har man uppnått apatheia har man funnit den sinnesfrid som gör
att man kan visa "stoiskt lugn" även i till synes hotfulla situationer.
Eftersom ödet ändå styr våra liv är det onödigt att bekymra sig.
Denna fatalism uttrycks av kejsar Marcus Aurelius:

"Ödet leder den villige men släpar den ovillige."

Stoikerna kritiserade epikuréerna för att dessa i första hand sökte lusten och inte strävade efter att leva dygdigt.