| Religionsfenomenologin sysslar med religionen som fenomen för dem som
studerar den,
dvs. den ställer frågan vad det är som utmärker en religion.
För den som
vill ha en fördjupad syn hänvisas i första hand till
Helmer Ringgrens Religionens
form och funktion,
Libers förlag 1986.
Resonemanget här följer inledningskapitlet
i Ringgren, Ström, Religionerna i historia och nutid,
Förlagshuset, Gothia 1990.
Religion
Begreppet religion har genom tiderna fått en mängd definitioner.
Den amerikanske
religionspsykologen J B Pratt definierar begreppet som:
 | en allvarlig och social inställning (attityd) hos individer eller grupper gentemot den
makt eller de makter,
som de anser ha de yttersta konsekvenserna över deras intressen och
öden. |
Eller förkortat:
| ett förhållningssätt till det övernaturliga. |
Ett viktigt inslag i detta förhållningssätt är dyrkan
(lat. cultus - dyrkan) som tar sig uttryck i kulten
De moment som anses ingå i
ett religiöst förhållningssätt är:
| ett intellektuellt
man är övertygad om att det övernaturliga finns
|
| ett emotionellt
man känner sig beroende av makten
|
| ett begreppsmässigt/handlingsmässigt/praktiskt
som får sitt uttryck i kult, offer, bön och etik
|
| ett socialt
man känner gemenskap med andra som delar samma
tro. |
Historien känner inte något folk som helt saknat religion enligt denna definition.
Magi
Magin skiljer sig från religionen genom att den syftar till att försöka påverka
gudomen för sina egna syften
medan det i religionen alltid finns inställningen: Ske din
vilja.
Sedan gammalt brukar man skilja mellan två sorters magi:
| den homeopatiska
som bygger på principen: lika framkallar lika
man häller t ex ut vatten för att framkalla regn
|
| den kontagiösa
som grundar sig på tanken att ting som varit i beröring med varandra står i
sträng förbindelse.
Hår från någon ger t ex makt över denne eller ett
klädesplagg.
För en del naturfolk ligger det en särskild makt i att känna till någons
namn,
eftersom namnet förknippas med personens själ. |
En annan viktig distinktion är den mellan:
| vit magi
som är tillåten av samhället
|
| svart magi
som är förbjuden |
Religionens utveckling
Hur religionen vuxit fram och utvecklats är mycket omdiskuterat och ingen allmänt
accepterad teori existerar.
I äldre tider såg man utvecklingen som ett förfall.
Man
tänkte sig att de äldsta människorna hade en ren och oförfalskad gudsbild
som sedan
under historiens gång förfalskades.
Därför tänkte man sig ofta en profet som skulle
pånyttföda den gamla tron, såsom Messias och Muhammed.
Man kan också se reformationen inom kristendomen som
ett uttryck för denna synpunkt,
Luther och Calvin ställde sig båda skeptiska till den tradition som fanns
inom den katolska kyrkan
och som gjort sina tillägg genom århundradena, såsom till exempel tanken på
de sju sakramenten.
Islamismen kan också förstås i detta ljus,
man värjer sig där mot anpassningar till nutiden och menar att dessa är ett
uttryck för västinfluerat förfall.
Religionsvetenskapen under 1800-talet tänkte på ett motsatt sätt.
Smittad av
utvecklingsoptimism och Darwins evolutionsteori såg man utvecklingen som en
process
och tänkte sig följande tre stadier:
| animism
som tänks ha
sitt ursprung från den tid
då människan började föreställa sig att hon vid sidan av sin fysiska kropp också hade
en själ (lat.
animus -
själ).
Ur denna uppfattning framväxte
dyrkan av de dödas själar
eller
tron på förfädernas andar.
Man kan tänka sig att man väl förstod av empiri att kroppen var
förgänglig.
Skulle något leva kvar måste det vara något annat än det kroppsliga.
Man kan också tänka sig att man såg själen som bärare av identiteten
på så sätt att man såg hur den egna kroppen förändrades genom livet
men ändå kände sig som en och den samma under alla dessa förändringar.
Själen skulle då vara denna enande länk.
 | den preanimistiska teorin
menar att detta stadium
föregicks av ett
där människan upplevde att hela tillvaron var fylld av en hemlighetsfull
opersonlig kraft
- mâna (en melanesisk beteckning)
Denna kraft ansågs ofta som farlig och i samband härmed uppstod
föreställningar om
 | tâbu
som innebär förbud mot kontakt eller benämning.
Gamla testamentet ger oss många exempel på förbjuden mat
och så kallade noa-namn förekommer inom många religioner
och är ett i-stället-för-namn
dvs. man betecknar det förbjudna eller heliga med ett annat namn än
dess rätta.
Jahve kan ses som ett sådant noanamn.
|
|
|
| polyteism
tron på flera gudar
|
| monoteism
tron på en enda gud.
Monoteismen skulle således vara slutstadiet
när de olika gudarna sammansmälts till en enda.
Denna teori ger som synes bokens religioner en
särställning. |
Nya rön motsäger denna ensidiga modell.
I stället tyder mycket på att den
ursprungliga gudsuppfattningen var en uppfattning av en
höggud,
dvs. en
samlande gestalt av androgyn, dvs. tvåkönad, karaktär
ur vilken de
polyteistiska gudarna sedan avspjälkats,
som personifieringar av olika egenskaper eller förmågor hos
denne höggud,
t ex de olika gudarna inom hinduismen som olika
aspekter av Vishnu/Krishna.
En tolkning av människan som Guds avbild i
Skapelseberättelsen är den att människan (Adam) först är tvåkönad.
När så Eva skapas av Adams (människans) sida (revben i den svenska
översättningen)
uppstår mannen och kvinnan samtidigt. Om Adam (människan) är Guds avbild så
är Gud inte man utan androgyn.
Denna tolkning ger alltså inte företräde åt det ena könet gentemot det andra
utan ser de båda könen som i allt likställda och ömsesidigt komplementära.
Gudstron
Ett karaktäristiskt drag i de flesta religioner är således tron på en eller flera
gudar. Denna kan dock ta sig olika uttryck:
| monoteism
tron på en enda gud
| teism
denna enda gud är personlig och engagerar sig i sin skapelse
judendomen, kristendomen och islam tänker sig för det mesta en sådan gud |
| deism
denna gud har skapat världen men sedan dragit sig tillbaka
och låter förloppet sköta sig självt
vilket går bra eftersom Gud är fullkomlig och allgod
och följdriktigt har skapat den bästa möjliga världen.
1600-talsfilosofen Leibniz har en sådan gudsuppfattning
och den var vanlig bland upplysningens företrädare.
Men om Gud är allsmäktig och således också allvetande
så vet han hur människan kommer att handla i vad människan uppfattar som
framtiden
och då blir det svårt att också hävda att människans vilja är fri.
Determinism ligger nära till hands vid tanken på denna gud. |
| panteism
guden är i allt och allt är guden
hinduismens föreställning om brahman är ett uttryck för en sådan
uppfattning.
Nära till hands ligger då att inte upprätta en skarp åtskillnad mellan
människa och gud;
överhuvud taget inte mellan gud och skapelsen eller ens mellan kropp och
själ.
|
|
| henoteism/monolatri
man dyrkar en gud själv men räknar med andra gudar för andra folk
som t ex inom den tidiga judendomen.
När profeten Elia utmanar den kananeiska fruktbarhetsguden
Baal
vill han visa att israeliternas stamgud Jahve är mäktigare än Baal.
Dessa två gudar visar för övrigt upp stora likheter.
Baal är en vädergud, som framträder som blixt och åska, men också en
fruktbarhetsgud.
Jahve visar sig ofta i samband med eld, blixt och dunder, men han lovar
rik avkomma till sina patriarker
och vill kontrollera deras fruktsamhet genom omskärelsen.
|
| polyteism
tron på flera gudar
|
De viktigaste typerna av gudar är:
| himmelsguden/högguden
dvs guden är himlen
| är han manlig befruktar han sin maka moder jord genom regn |
| det kvinnliga kommer i sådana föreställningar
således att förknippas med jorden
och den som mottar och förvarar.
|
|
| djurens herre
vanligt bland jägarfolk i samband med det som
kallas totemism
och som innebär att en eller flera stammar anser sig vara släkt med
ett djur eller en växt som man dyrkar och förtär i heliga måltider (kommunion)
guden kan vara
| teriomorf
dvs ha djurgestalt |
| antropomorf
ha människogestalt
en sådan är grekernas Proteus
som härskar över sälarna men kan förvandla sig till
panter, vildgalt, vatten eller träd.
|
|
| kulturbringaren
såsom grekernas Prometeus
som själ elden från gudarna och ger den åt människorna
| ibland uppträder han som
trickster
och spelar gudarna och människorna spratt
som Loke i den fornnordiska mytologin
|
|
| apoteoserade människor
dvs människor som efter sin död upphöjts till gudar
såsom Herakles |
Vanligt är att gudarna ordnas i en struktur, ett panteon,
som också kan beskrivas som ett gudahus eller en hierarki av
gudar,
där de mer
specialiserade gudarna också blir mer nära till hands
och den abstraktare högguden mer
avlägsen och ouppnåelig.
Exempel på sådana panteon återfinner vi i den grekiska och
fornnordiska mytologin.
Gemenskap
All religion är gemenskapsbildande.
Det råder ett samspel mellan religion och samhälle
enligt följande kategorisering:
| Nationalreligionen
sammanfaller i stort med nationalitetsbegreppet.
Samtidigt som man föds in i ett folk blir man medlem av religionen
och omfattas av dess rättigheter och skyldigheter.
Statens och religionens bud är således i stor utsträckning de samma.
Urtypen var det sakrala kungadömet såsom den framstod i
det forntida
Egypten
eller i kejsardömets Kina.
Nationen förknippades alltså med religionen och
religionerna dog därför då dessa riken föll, de överlevde
således ej nationerna..
Många räknar dessa riken som teokratier (se nedan)
och det kan vara svårt att tydligt klargöra skillnaden mellan nationalreligionen och
teokratin.
Svenska kyrkan var i historisk tid mycket av en nationalreligion
och regenter som Karl XI och Karl XII var kungar "av Guds nåde".
(För Gud och Fäderneslandet var mycket länge den svenske
kungens valspråk)
|
De flesta menar att nationalreligionen inte är stiftad.
| stiftad - kan föras tillbaka till en
grundare
|
|
|
| Samfundet
har ett särskilt ämbete och en egen morallag.
(I motsats alltså till nationalreligionen)
Inga särskilda krav på tillhörighet ställs såsom folktillhörighet eller utförda
prestationer.
Det som svetsar samman är vissa "nådemedel"
(såsom sakramenten)
De flesta former av kristendom hör hit, liksom shiitisk islam, taoism
och mahayanabuddhism.
(När det gäller tolvorna inom
shiismen är frågan dock komplicerad,
det finns ju två grenar:
de som menar att mullorna ska styra även samhället i väntan på imamens
återkomst
och de som väntar att de enbart ska ägna sig åt religiösa frågor.)
Genom dopet blir barnet upptaget i det kristna samfundet.
Den protestantiska kyrkan kräver dock en bekräftelse av dopet i "vuxen"
ålder, genom konfirmationen.
|
| Teokratin
(av grekiskans theos - gud och kratein - härska,
dvs gudsvälde, statsvälde där makthavarna härleder sin makt direkt från Gud)
hämtar drag från såväl nationalreligionen som samfundet.
Lagen och ämbetena har såväl andlig som världslig giltighet,
den religiösa tillhörigheten är överordnad varje annan gemenskap.
De styrande sägs ha fått makten av Gud
och kan inte ställas till svars för sin maktutövning
av människor.
Det medeltida påvedömet under investiturstriden motiverade sin makt gentemot kejsaren
med teokratiska argument.
Som grund anförde man bl.a. Augustinus tankar om Gudsstaten.
Reformatorn Jean Calvin upprättade en teokrati i Genève på
1500-talet.
Teokrati förknippas i motsats till nationalreligionen till
en stiftad religion.
Teokratin förekommer:
| med nationell bundenhet
judendomen
(men i motsats till nationalreligionen upptas männen genom en procedur,
omskärelsen på
åttonde dagen efter födelsen).
Ordet teokrati används för första gången av den judiske historieskrivaren Josefus (100
e Kr)
om statsskicket i Israel
Iran efter 1979 kan beskrivas som en muslimsk teokrati
(men här handlar det som bekant om
shiaislam) |
| utan nationell bundenhet
sikhismen och sunnitisk islam
där ju kaliferna tänks som Muhammeds efterträdare
och ledare av såväl det sakrala (det heliga)
som det profana (det världsliga)
|
|
| Sekten
är en religiös gemenskapsform där anslutningen bygger på personliga prestationer
eller kvalifikationer.
Exempel: buddhismens munkförsamlingar (theravada), baptismen. |
Kulten
Religionens främsta uttrycksmedel är kulten.
Religionen skiljer sig från filosofin
genom att skapa ett gudstjänstliv.
Inom kulten är bönen och offret viktiga inslag:
| Bönen
är alltid riktad till någon och innehåller trots försök till påverkan
alltid inslaget:
Ske din vilja.
implicit (outtalat) eller explicit (uttalat).
|
| Offret
kan vara av flera slag:
| gåvooffret
som innebär att man ger guden något som gåva
"jag giver för att du må giva"
| förstlingsoffret
som
är det vanligast förekommande gåvooffret)
består i att man ger guden det första av skörden, jaktbytet
etc.
(Bakgrunden till brodermordet är ju att Gud uppskattar Abels gåva
mer än Kains,
bådas offer är förstlingsoffer,
men också offret av Isak är tänkt som ett förstlingsoffer)
|
|
| konvivieoffret
(lat. convivium - gemensam måltid)
består i att man delar offret med gudomen.
Vi har sett exempel på detta när vi talade om hinduismen.
|
| kommunionoffret
(lat. communio - delaktighet, gemenskap)
anses representera gudomen själv
och förtärandet skapar gemenskap med gudomen
t ex: den kristna nattvarden.
Ordet "entusiasm" kommer från grekiskan och betyder "fylld av gud".
|
| soningsoffret
är ett substitut.
Offrarens synd överförs på offerdjuret
t ex judendomens syndabock
som genom sin död skaffar försoning för synden.
Det är detta tema som den bärande tanken inom kristendomen vilar på;
Gud tänks ju ha offrat sin enfödde son för mänsklighetens skull.
|
|
Riten
I ett kultdrama är riten, handlingen, ett viktigt inslag.
Särskilda riter är ofta
knutna till viktiga tillfällen i människolivet, såsom födelse, bröllop
och död.
En sådan viktig rit är initiationsriten, där de unga upptas
i de vuxnas gemenskap efter en symbolisk död.
Konfirmationen inom kristendomen kan ses
som sprungen ur en sådan initiationsrit.
Döden
Döden betraktas hos många folk som något onaturligt.
Den förklaras ofta ha
uppstått genom något misstag eller felsteg.
I Gamla testamentet förklaras den genom Adam och Evas
olydnad.
En konsekvens av att de har ätit av den förbjudna frukten är att döden förs
in i deras tillvaro.
| Eskatologi
betyder "läran om de yttersta
tingen".
Man skiljer på:
| individuell eskatologi
som är föreställningar om själens öde efter döden/postexistensen |
| allmän eskatologi
som är tankar om världens och mänsklighetens yttersta öde
(efter undergången).
|
|
| Apokalyptik
är en hemlighetsfull lära, ofta med tal och sifferspekulationer
om hur
världsförloppet ska gestalta sig fram till tidens ände.
Uppenbarelseboken i Nya Testamentet är en sådan apokalyptik
liksom Daniels bok i Gamla testamentet.
"Apokalyps" är ett grekiskt ord som betyder "uppenbarelse". |
|
