Redan i den andra av de två skapelseberättelserna hittar man en utgångspunkt för tänkandet att könen har olika värde. Efter det att Gud skapat hela världen, växterna, människan och till människans hjälp alla djuren, så finner människan att det inte finns någon som kan vara honom till hjälp. Beskrivningen fortsätter: Då försänkte Herren Gud mannen i dvala, och när han sov tog Gud ett av hans revben och fyllde igen hålet med kött. Av revbenet som han hade tagit från mannen byggde Herren Gud en kvinna och förde fram henne till mannen. Då sade mannen: " Den här gången är det ben av mina ben, kött av mitt kött. Kvinna ska hon heta, av man är hon tagen." (1 Mos 2:21-23) Vi ser alltså av texten att människan från början är man. (Här får man svårigheter på svenska med valet av pronomen, eftersom det ju heter "människan - hon".) Vi kan också läsa in en över- och underordning, mannen är primär (kommer först) och kvinnan sekundär (kommer i andra hand) och hon tillkommer som sällskap till mannen. Om människan är Guds avbild och Gud är man är detta logiskt. Och Gud omtalas ju som Herren Gud och förstås genom hela Bibeln som manlig. I Nya testamentet framställs Gud som Fadern och Jesus som Sonen.
	Redan i 1 Mos 3 beskrivs sedan hur kvinnan förleds av ormen att äta av den förbjudna frukten och också ge den till mannen. Resultatet blir förvisningen från Paradiset. Det är lätt att läsa denna episod så att det är kvinnan som lockar mannen i fördärvet. Och så har också framställningen genomgående tolkats av kyrkans män.
	Ju längre man läser i Gamla testamentet, desto tydligare framstår den patriarkala strukturen. Det är sönerna som räknas före döttrarna. Abraham får först Ismael med Hagar och sedan Isak med Sara. Eftersom Sara är Abrahams hustru räknar Gamla testamentet Isak som Abrahams fortsättning och som den andre patriarken. Det är därför Herren kräver Isak som offer av Abraham. (Islam tänker annorlunda som vi minns från A-kursen, här gäller offret Ismael.)
	Den tredje patriarken är Jakob, som efter brottningen med Gud blir Isak och det är hans tolv söner, som är anfäder till de tolv stammarna som är Israels barn. Israels barn representeras således av tolv söner. Dessa tolv söner får Jakob med systrarna Lea och Rakel, men också med deras två tjänstekvinnor. Mödrarna är således inte riktigt lika viktiga, de är ju sammanlagt fyra.
	Dessa tolv stammar leds under erövrandet av det förlovade landet av domare. De är män, men i Debora finns ett undantag (Dom 4:4).
	Den store idealkungen är David och han är förstås man. Jesus härleds av Matteus till Davids hus.
	Att Jesus omtalas som Marias son (och alltså inte som Josefs) anses av en del religionsvetare tyda på att Maria inte hade någon man vid tiden för Jesu tillkomst.
	Jesus utser åt sig tolv lärjungar, som alla är män.
	Paulus anses vara kristendomens grundare och följande citat är kvinnoprästmotståndarnas vanligaste argument: Liksom överallt i de heligas församlingar skall kvinnorna tiga vid sammankomsterna: de har inte lov att tala utan skall underordna sig, som också lagen säger. Om de vill ha reda på något skall de fråga sina män när de har kommit hem, för det passar sig inte för en kvinna att tala vid sammankomster. (1 Kor 14:32-35)
	Augustinus är en av de absolut viktigaste kyrkofäderna. En del räknar honom till och med som kristendomens grundare. För Luther och protestantismen spelar han en vid sidan av Paulus helt grundläggande roll. Filosofen Genevieve Lloyd har i sin bok Det manliga förnuftet undersökt manligt och kvinnligt i västerländsk filosofi. Resonemanget vad gäller Augustinus och Thomas av Aquino bygger i det följande på hennes bok. En tradition uppstår inom den kristna bibelexegesen (tolkningen av Bibeln) som använder sig av symboler för manligt och kvinnligt och som är starkt påverkad av det grekiska tänkandet. Kvinnan kommer i denna tradition att förknippas med underkastelse, kroppslighet och lägre grad av förnuft. En grund för detta är just den ovan refererade skapelseberättelsen. Augustinus vänder sig med kraft mot denna uppdelning och menar att det kristna budskapet måste tolkas som andlig likhet för mannen och kvinnan. Men han måste samtidigt förstå den tydliga roll av underkastelse som Skapelseberättelsen ger kvinnan. Han förstår det så att kvinnan skulle: i sin ande (---) äga en natur jämställd med mannens, med förnuft och förstånd, men som till sitt kroppsliga kön ändå skulle vara det manliga underställt, på samma sätt som viljan att göra något är hänvisad till att av den förnuftiga tanken undfå förmågan att göra det riktigt. (Augustinus Bekännelser, citat från Lloyd sid. 56) I enlighet med grekiskt tänkande skiljer Augustinus mellan två slag av förnuft: ett praktiskt inriktat på tillvarons praktiska sida och de timliga frågorna ett teoretiskt inriktat på de eviga frågorna Kvinnan, som ses som kroppsligare än mannen, förknippas med det praktiska förnuftet Precis som mannen och kvinnan är av ett och samma kött omfattar förnuftets fulla natur vårt intellekt och vår handlingsförmåga, eller vår styrelse och verkställighet, eller vårt förnuft och våra förnuftiga begär, eller vilka andra termer det kan finnas som betecknar dem, så att det säger samma sak som detta. "Två i ett förnuft". (Augustinus De Trinitate, citat från Lloyd sid. 57) Förnuftet ska alltså syssla med såväl eviga frågor (det teoretiska) som det timliga (det praktiska) men när det sysslar för mycket med det timliga kan det innebära fara.: och om dess överhuvud ger sitt medgivande, det vill säga om det som fungerar som den manliga parten i rådplägningens vakttorn inte kontrollerar och begränsar (förnuftet), så kommer det att åldras bland sina fiender, närmare bestämt bland djävlarna och deras furste, som är avundsjuka på dygden; och bilden av det eviga avlägsnas dessutom från överhuvudet själv, som tillsammans med sin brud äter det förbjudna, så att han inte längre har sina ögons ljus med sig. (Augustinus De Trinitate, Lloyd sid. 59 f) Trots att mannen och kvinnan är jämställda i anden och båda har förnuft, så är kvinnans förnuft delvis av ett annat slag än mannens och behöver underordnas hans förnuft.
	Den absolut viktigaste tänkaren under medeltiden för den katolska kyrkan är Thomas av Aquino. Man brukar säga att Augustinus kristnar Platon och Thomas av Aquino Aristoteles. Sant är att Thomas av Aquino i hög grad utgår från Aristoteles filosofi när han brottas med de eviga och teologiska frågorna. Thomas instämmer i Augustinus tankar om att både mannen och kvinnan har ett förnuft, men menar att: mannen är begynnelsen och änden för kvinnan, såsom Gud är begynnelsen och änden för varje skapad varelse. (Thomas av Aquino, Summa Theologica I, citat från Lloyd, sid. 63) Längre fram i Summa Theologica citerar Thomas Aristoteles, när denne hävdar att kvinnor inte kan sägas vara "kyska" eftersom de i så mycket är rov för sina känslor. Kvinnor kan därför hänföras till samma grupp som barn och imbecilla och anses inte kunna ge tillförlitliga vittnesmål på grund av en "ofullkomlighet" i förnuftet. Han accepterar också Aristoteles tankar om fortplantningen, som fastslår att kvinnans roll är som jordens, medan mannen skänker säden. Den aktiva kraften från mannens säd, menar Thomas: syftar till att ge upphov till en perfekt kopia av det manliga könet, medan kvinnans upphov kommer sig av brist på den aktiva kraften, eller av någon materiell indisposition, eller till och med av någon yttre influens, till exempel den sydliga vind som innehåller fukt, vilket Filosofen påpekat. (Thomas av Aquino, Summa Theologica, citat från Lloyd) Ytterst beror det alltså på kvinnan vilket kön barnet får!

Såväl den judiska som den grekiska tanketraditionen gör således i många avseenden skillnad på män och kvinnor.
Denna skillnad är därför också tydlig inom den äldre kristendomen. Förenklat kan man säga
att i det västerländska tänkandet kommer följande dikotomi (tudelning) att uppstå vad gäller könen:
 

	mannen     ande och förnuft
	kvinnan     kropp och känsla

Och eftersom kvinnans natur är som den är, så måste mannen kontrollera henne.

Det kan som avslutning vara intressant att reflektera över om endast den första skapelseberättelsen funnits och om inte tolkningen av den hade utförts enbart av män. Den androgyna synen på Gud öppnar ju för alternativa beteckningar som Gud Moder i stället för Gud Fader och Dam Gud i stället för Herre Gud. Beteckningarna framstår kanske som egendomliga eller som långsökta konstruktioner, men detta beror bara på vanans makt. Ytterst är språket en system av konventioner. De ord vi använder i vårt dagliga tal är alla "bebodda" av våra föregångares föreställningar.

Om Gud också försågs med kvinnliga attribut, så skulle också kvinnor lättare kunna identifiera sig fullt ut. Även om man ställer sig tveksam inför vad som i grunden är kvinnligt och manligt - och det bör man göra eftersom många forskare på ett övertygande sätt har visat att det vi kallar kön i mycket är en språklig konstruktion - så kommer man inte ifrån att vi skapar vår självbild genom våra erfarenheter och dessa är förmedlade av våra kroppar. Menstruationer, graviditeter och barnafödande är kvinnliga erfarenheter som inte förknippas med en manlig Gud.

Om kvinnans roll inom äktenskapet kan du läsa på sidan Familjen.

Huvudkällor:

	Bibel 2000
	Genevieve Lloyd, Det manliga förnuftet - "manligt" och "kvinnligt" i västerländsk filosofi, Bokförlaget Thales, Stockholm 1999

Bra fördjupningar när det gäller feministiska perspektiv på Gudsbilden är:

	Nicola Slee, Faith and feminism, An introduction to Christian Feminist theology
	Erika Appelros, Stefan Eriksson, Catharina Stenqvist (red), Makt och religion i könsskilda världar, Religio 57