| Här i A-kursen kommer endast grunderna i den första unga kristendomen att
behandlas.
Hur tankarna utvecklades under medeltiden och reformationen och hur olika
kristna kyrkor växte fram
får vänta till B-kursens fördjupning.
Det svenska ordet "kristendom" kommer från Kristus, som är en
försvenskning (via latinet) av det grekiska ordet Christos, som betyder "den
Smorde", alltså betecknar samma sak som "Messias".
Smörjelse
med olja var den gamla formen för invigning av Israels kungar och övertogs senare inom
kristenheten.
Gamla testamentet är viktigt för kristendomen och de tio budorden av central
betydelse.
Men en något annorlunda syn på förhållandet Gud- människa råder om man
jämför med judendomen.
Grundtanken i kristendomen kan sägas vara:
 | Människan förmår inte av egen kraft komma till Gud.
Till sin hjälp har hon
budorden och alla de olika profeternas utsagor, men hon orkar ändå inte själv.
Eftersom
Gud är kärleksfull bestämmer han sig i stället för att komma till människan.
|
| Gud, som är ande, träder alltså in i materien eller köttet och det gör han
i form av sin enfödde son Jesus
(namnet är en variant av Joshua och sägs betyda
Herren är räddningen).
I sonens gestalt tar han på sig den skuld människan
bär på (syndabockstanken)
och gör det därmed möjligt för människan att komma till Gud.
|
| Jesus förkunnelse är i mycket ny.
Han talar om Gud som den kärleksfulle
och förlåtande Fadern och om ett liv efter detta, en postexistens.
Vi
minns dock från avsnittet om judendomen
att tankar på en förlåtande Gud finns hos
många av profeterna, t ex Hosea.
Tankar på en postexistens, som inte bara var en tom
skuggexistens,
hade också börjat framträda hos grupper inom judendomen.
Åtminstone sedan Hesekiel (500 - talet f Kr) finns eskatologiska tankar
(om den yttersta tiden)
kombinerade med att varje människa ansvarar individuellt för sina
handlingar.
|
| I sina många liknelser förklarar Jesus sitt budskap.
Att följa bestämda
regler blir således inte det viktiga utan att visa kärlek till medmänniskan,
d v s
alla människor.
(Men redan i 3 Mosebok står "Du ska älska din nästa som
dig själv.)
Jesus ersätter en regeletik med en sinnelagsetik,
avsikten
blir viktigare än själva gärningen.
Också denna tanke finns hos flera av profeterna,
när de hävdar att det måste finnas en uppriktig avsikt bakom gärningarna,
att bara följa lagen utan att också vilja det, räckte inte.
Jeremia talat t.ex. om att Gud vänder sig med avsky från djuroffren,
som var avsedda att rena folket från synd (3 Mos)
och Amos att enbart att följa buden räcker inte,
Gud upprörs av de sociala orättvisorna. |
Nya testamentet
Gamla testamentet, vilket är kristendomens beteckning,
betyder "det gamla
förbundet", alltså mellan Gud och människan.
Den centrala text som tillkommer
utöver Gamla testamentet är Nya testamentet
och det betecknar alltså "det nya
förbundet". Den består av följande huvuddelar:
| Evangelierna
 | Matteus (80-talet)
skrivet i norra Palestina, bygger mycket på Markus,
vänder sig till judar och anknyter till Tanak
för att övertyga om sammanhang och kontinuitet,
dvs. att tron på Jesus inte innebär ett brott med judendomen.
Jesus är den nye Moses som förverkligar förbundet.
Jesus är en variant av Joshua, som betyder Herren är räddningen
Evangeliet inleds med en släkttavla som framhåller Jesus
som tillhörig Davids hus (Betlehem är Davids stad och ligger i
Judeen).
(Abraham - David = 14 led, David - exilen = 14 led, exilen - Kristus =
14 led)
Det är i detta evangelium som berättelsen om barnamorden förekommer.
Herodes beordrar dem eftersom de tre vise männen frågar honom
var den nyfödde kungen över judarna finns.
Herodes känner sig hotad av deras fråga.
För att rädda Jesus flyr Josef med sin familj till Egypten
och återvänder inte förrän Herodes dött.
Här finns också den första tydliga hänvisningen till GT:
"Allt detta skedde för att det som Herren hade sagt genom profeten
skulle uppfyllas:
Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom
namnet Immanuel
(det betyder: Gud med oss)"
(Matt 1:22-23)
Den profet som här citeras är Jesaja 7:14
Episoden med flykten till Egypten anknyter också till berättelsen om
Josef i Mos 1.
Namnen är desamma och Josef återvänder med Maria och Jesus,
som ju framställs som den nye Moses, som kommer med det nya förbundet.
Josef varnas i en dröm och han får också reda på att Herodes har dött i
en dröm,
så att Josef kan återvända med sin familj.
Här finns också Bergspredikan (5-7)
och Gyllene regeln (7:12).
Jesus är i detta sammanhang noga med att betona att han inte har kommit
för att upphäva Lagen
alltså Mose lag, som Gud överbringat på Sinai berg.
Författaren är okänd, men de första kristna tänkte sig att det var
lärjungen och tullindrivaren Matteus
Symbol - en människa med änglavingar.
Här kan man tänka på att evangelisten inte kallar Jesus för Guds son,
det skulle vara för provocerande för judar.
Det mänskiga framhävs men med änglavingar.
|
| Markus (65 - 70)
tros vara skrivet i Rom
vänder sig till dem som inte känner till judendomen (icke judar)
citerar sällan TaNaK och förklarar ord och sedvänjor
(vilket inte behövs i en text riktad till judar = initierade).
Detta evangelium är så vitt vi vet det äldsta bevarade.
Språket är en folklig grekiska med en del klumpiga vändningar.
Huvudfrågan är vem Jesus är och svaret blir Guds son
(och inte den Messias som folket väntar på).
Också här anknyts i inledningen till Jesaja.
Traditionen säger att Markus var Petrus tolk
och medarbetare till Paulus.
Symbol - lejonet
Här betonas det mäktiga och modiga
|
| Lukas (70 - 80)
skrivet på en elegant och bildad grekiska
och riktar sig också till icke judar.
Här betonas Guds kärlek och fattigdomens betydelse.
Jesus framställs som Profeten som lever genom Anden i gemenskap med
Fadern.
Här finner vi julevangeliet som de flesta hört så många gånger:
"Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela
världen skulle skattskrivas.
Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var
ståthållare i Syrien.
Alla gick då för att skattskriva sig, var och en i sin stad.
Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus,
begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad
Betlehem,
för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som
väntade barn." (2:1-5)
I samband med dopberättelsen, alltså den som säger att Johannes
döper Jesus,
får vi reda på Jesus härkomst ända tillbaka till Adam, som kallas Guds
son.
Författaren har identifierats som läkare och medarbetare till Paulus.
(Apostlagärningarna antas ha samma upphovsman)
symbol - oxen
Symbolen är bäraren och återknyter till episoden vid krubban.
|
| Johannes (95 - 100)
uppges vara skrivet av "den lärjunge som Jesus älskade".
Framställningen vittnar om kunskap om grekisk filosofi,
Gud omtalas som Logos (ordet)
Och Evangeliet inleds med en skapelseberättelse.
Här betonas särskilt den mänskliga sidan hos Jesus
särskilt lidandet betonas
och Jesus handlingar tillskrivs en symbolisk betydelse om det eviga
livets möjligheter.
Jesus kallar sig uttryckligen för Gud.
Jesus och Gud, Fadern och Sonen, är en och densamme
Detta evangelium skiljer sig en del från de tre övriga.
Författaren är okänd
symbol - örnen, symbolen för ett ovanifrånperspektiv. |
Evangelium betyder "glatt budskap". Alla berättar de om Jesu liv och
gärningar.
De tre första är alltså mycket lika varandra till disposition och innehåll
och har kallats de synoptiska evangelierna efter det grekiska ordet för samsyn, synopsis.
En central plats intar den så kallade Bergspredikan (Matteus 5-7) där Jesus
tydligast framlägger sina tankar.
Den inleds av Saligprisningarna och fortsätter med Jesus utläggning av Mose
lag.
Det är här han upphäver Öga för öga regeln
och i stället uppmanar den
slagne att vända andra kinden till och att vi ska älska våra fiender.
Men det är också här som han skärper lagens bud:
| "Om ditt högra öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig.
Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad än att hela kroppen
kastas i helvetet". |
Johannes är mer självständig och
koncentrerar sig på delvis andra sidor.
Dess författare verkar mer insatt i grekiskt tänkande.
Inledningen är en annan version av Skapelseberättelserna i Första Mosebok.:
| I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.
Det fanns i
begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det,
och utan det blev ingenting till av allt
det som finns till.
I Ordet var liv, och livet var människornas ljus.
Och ljuset lyser i
mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. |
Ordet spelar alltså en avgörande roll, det är genom det allt blir till.
Ordet för
"ordet" i den grekiska originaltexten är "logos",
ett ord som
förekommer hos de stora grekiska filosoferna
och som finns kvar i vårt språk i
sammansättningar som: teologi, astrologi och biologi men också i logik.
Den moderna
filosofins syn på språket är att vårt tänkande är oupplösligt förenat med vårt
språk
och alla som har varit i kontakt med barns utveckling vet hur barnet griper
världen med sitt språks händer.
Johannes sätter likhetstecken mellan Ordet och Gud:
"och Ordet var Gud".
|
| Apostlagärningarna
skildrar hur lärjungarna sprider budskapet omedelbart efter Jesu korsfästelse
och hur således den unga kyrkan växer fram i Palestina.
De antas allmänt ha samma författare som Lukasevangeliet.
|
| Breven
är brev till de nygrundade församlingarna
från
| Paulus (de äldsta från ca 50) |
| De katolska (allmänna) breven (vänder sig till
kristenheten som helhet)
 | Jakob (som enligt traditionen var Jesus
broder) |
| Petrus (aposteln) |
| Johannes (författaren tros varken vara
aposteln eller evangelisten) |
| Judas (författare presenterar sig som
Jakobs bror)
|
|
|
| Uppenbarelseboken
eller Apokalypsen är en profetia om Guds seger över det onda.
(en apokalyps är en skrift som skildrar den
slutgiltiga och avgörande striden mellan Gud och Satan)
Den kommande avgörande kampen förebådas i bildrika
visioner,
som kan förefalla dunkla och endast kan förstås av den invigde.
Många har genom århundradena gjort anspråk på att vara sådana invigda
uttolkare
och har också inte sällan tyckt sig se samtida historiska händelser och
gestalter (som Hitler)
förebådade i Uppenbarelseboken
Jesus Kristus uppträder här som domaren och segraren (och inte som den
lidande tjänaren). |
Jesu liv och verksamhet
Det finns inte någon sammanhängande skildring av Jesu liv i Nya testamentet
men med
hjälp av evangelierna får man en bild av delar av det::
| Berättelserna om Jesu födelse och uppväxt finns i Matteus och Lukas
och trots olikheter sinsemellan berättar båda att han föddes i Betlehem och
växte upp i Nasaret
och att han tillkommit på ett övernaturligt
sätt.
Att Jesus i Mark 6:3 kallas för ""Marias son" och inte "Josefs
son" tolkar en del
som att man ansett honom vara utomäktenskaplig.
Man benämnde
nämligen söner efter fäderna i det patriarkaliska judiska samhället.
Exakt vilket år Jesus föddes vet vi inte,
vår tideräkning utgår från en förmodligen
felaktig beräkning av munken Dionysius Exiguus.
Enligt den föddes alltså Jesus
år 1 (inte 0, det året har ju aldrig funnits)!
Matteus säger att Jesus föddes på Herodes tid och Herodes dog
år 4 före vår tideräknings början.
En vanlig slutsats är att Jesus föddes år 6
eller 7 före vår tideräknings början
och avrättades år 31.
Om själva dagen vet vi ingenting.
Julen blev en kristen högtid först på
300-talet e Kr
och förlades då till tidpunkten för en romersk midvinterfest,
som firades med anledning av ljusets återkomst.
(Det är denna hedniska koppling som gör att Jehovas
vittnen inte firar julen.)
Barnamorden i Betlehem är inte
kända från någon annan källa än Matteus.
Herrens ängel varnar Josef i en dröm och han flyr med sin
familj till Egypten
och återvänder inte förrän Herodes har dött.
Skälet till barnamorden är att Herodes blivit tillfrågad av österländska
stjärntydare (de tre vise männen)
var judarnas nyfödde kung fanns.
|
| Enda uppgiften om Jesu uppväxt har vi från Lukas berättelse om Jesu besök i templet
vid tolv års ålder.
|
| Gemensamt för alla de fyra evangelierna är
att Jesus första offentliga framträdande
föregås av Johannes Döparens verksamhet.
Johannes Döparen är den
som sägs förbereda Jesu ankomst.
Enligt Lukas var han av prästfamilj (Arons stam) och därför
också präst och släkt till Jesus genom sin mor Elisabet.
Johannes
liknar en gammaltestamentlig domedagsprofet som förkunnar att domen står för
dörren
och att Messias snart ska komma.
Jesus låter döpa sig av Johannes och
detta dop blir således inledningen till Jesu verksamhet.
|
| Den noggrannaste tidsangivelsen av när Jesus började sin verksamhet finner vi i
Lukas (3:1 f f).
Där står att det var i kejsar Tiberius femtonde regeringsår
som Johannes
började predika, vilket innebär år 28 e Kr.
Jesus själv kan ha framträtt samma år
eller något år senare.
Hur länge Jesus verksamhet pågick är också oklart.
Synoptikerna ger intrycket av ett år medan Johannes klart anger tre.
Korsfästelsen anges
till den tid då Pontius Pilatus var ståthållare
av Samarien och Judéen
och det var han under perioden
26-36 e Kr.
Det förekommer också olika anspelningar på kung Herodes.
De aktuella är:
| Herodes I den store (73 - 4 f Kr)
blir efter kamp och med romersk hjälp kung över Palestina.
Förknippas enligt kristen legend med barnamorden i Betlehem (Matteus)
Är ingift i den Mackabeiska ätten och behöver stärka sin ställning,
så han låter bygga ut och försköna templet från 515 |
| Herodes Agrippa (10 f. Kr - 44 e. Kr)
Sonson till Herodes I
omtalas i Apostlagärningarna som förföljare av de kristna |
| Herodes Antipas
Son till Herodes den store
lydkonung över Galiléen och Peréen
Är den som på uppmaning av sin hustru Hermione
låter avrätta Johannes döparen och ge huvudet till Hermiones
dotter Salome,
som har dansat för kungen..
Johannes hade tidigare förebrått Herodes för att ha gift sig med sin
broders hustru.
Är den som Jesus ställs inför (Lukas).
| Pontius Pilatus är samtidigt ståthållare
över
Samarien, Judéen och Iduméen (26 - 36 e Kr)
direkt underställd Rom.
Det är han som utfärdar dödsdomen mot sin vilja
"jag tvår mina händer"
och som erbjuder folket att välja mellan Jesus och Barrabas.
Han tros ha blivit avsatt av Rom efter upprepade klagomål.
| Palestina
är grekernas beteckning (538 f Kr) på filistéernas land
romarna tar över den 135 e Kr som beteckning för hela provinsen.
|
|
|
|
| Efter det att Jesus låtit döpa sig beger han sig ut i öknen för meditation.
Synoptikerna berättar att han fastar i fyrtio dagar (ökenvandringen varade i
fyrtio år)
och att han frestas av djävulen att utnyttja sin gudomliga kraft
för sin egen skull.
Men Jesus motstår frestelserna och inleder sin verksamhet.
Han
samlar omkring sig tolv lärjungar, lika många som Israels
barn.
Nu inträder en period där Jesus vandrar runt i Galiléen
i trakterna kring
Genesarets sjö
och predikar och utför under. Med under menas sådana gärningar
som strider mot det vi kallar naturlagarna.
Till undren hör hur Jesus får fem
kornbröd och två fiskar att räcka och bli över när han utspisar flera tusen hungriga,
hur han går på vattnet när lärjungarna befinner sig i en båt under en stormig
överfart över Gennesarets sjö
och hur därmed vattnet stillnar och hur han uppväcker
en död till livet.
En central del i Jesu förkunnelse utgör liknelserna.
De består alla av en
konkret händelse ur det mänskliga livet som får belysa en religiös tanke.
I motsats
till allegorin kan man inte tolka liknelsen så att varje detalj i den går att
översätta,
utan liknelsen fungerar som en hel och sammanhållen bild.
En sådan
liknelse, som är utbyggd till en hel berättelse, kallas parabel.
|
| När Jesus beger sig till Jerusalem inleds sista akten i dramat.
Detta sker vid påsktid.
Det är nu han renar templet från alla de växlare,
som av tradition befann sig där för
att besökare med olika valutor skulle kunna växla till landets valuta
(och när han gör det citerar han Jeremia och säger
att templet har förvandlats "till en rövarkula")
och det är nu som
han definitivt provocerar många inom den religiösa eliten genom att
ifrågasätta deras levnadssätt
och tolkningar av Lagen. Många av dem som lyssnar på honom uppfattar
honom också som den Messias,
som bl.a. profeten
Jesaja talat
om, och hoppas att han ska befria folket från det romerska herraväldet.
I och med detta
blir han även ett hot för den romerska styrelsen.
|
| Den religiösa ledningen, översteprästerna, som utgör Stora Rådet
(sanhedrin),
betalar
en av Jesu lärjungar, Judas,
för att visa den judiska tempelvakten vem Jesus
är, så att han kan gripas.
Jesus själv förutser denna handling och håller kvällen
före sitt gripande en sista måltid med sina lärjungar.
Denna måltid tänker man
inträffar under torsdagen (skärtorsdagen).
Efter måltiden beger sig Jesus med
sina lärjungar (utom Judas, som avvikit)
över bäcken Kidron och upp på Oljeberget och
in i den trädgård, som kallas Getsemane.
Där stannar Jesus för att bedja och
det är också dit Judas för den judiska tempelvakten
och pekar ut Jesus genom att kyssa
honom.
|
| Jesus förs inför översteprästernas Stora råd och de ställer honom till
svars
och finner att han hädar genom att inte förneka att han är Guds son.
De vill få
honom avrättad, men den verkställande makten var romarnas.
Därför
för Rådet på fredagsmorgonen (långfredagen) Jesus till ståthållaren Pontius
Pilatus,
men denna "tvår sina händer", d
v s fråntar sig det yttersta
ansvaret
och utnyttjar sin rätt att vid stora högtider frige en fånge efter folkets
val.
Folket får nu välja mellan Barabbas eller Jesus. Denne Barabbas beskrivs
som en rövare och laglös,
men det är troligt att han tillhörde den grupp som kallades
seloter,
eller ivrare,
och som med våldsmetoder kämpade för frigörelse från romarna.
(Barabbas betyder faderns son.)
Detta
skulle kunna förklara folkets val av Jesus som den som skulle avrättas;
man hade nu
förlorat hoppet om att han var en världslig ledare.
|
| Golgatavandringen till korset är väl känd. Historiker menar att Jesus inte
bar hela korset,
utan seden var att den som skulle korsfästas skulle bära själva
tvärslån,
pålen ner i jorden var en fast installation på platsen för korsfästelsen
strax utanför stadens murar.
Eftersom Jesus själv inte orkade bära tvärbjälken hela
vägen
tvingade de romerska soldaterna en man vid namn Simon från Cyrene att
bära den sista biten.
Denna lidandets vandring och Jesus sista timmar på korset
inträffar under fredagen före själva påsken (vår långfredag).
När Jesus väl dött (fredagen) får rådsherren Josef från Arimatea
tillstånd att ta ner
kroppen och placera den i en klippgrav.
För att ingen skulle kunna föra kroppen
därifrån vältrades en väldig sten för ingången.
Evangelisterna har olika uppfattningar om vilka Jesu sista ord var:
| Matteus och Markus: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig!"
(citat från Psaltaren, psalm 22)
|
| Lukas: "Fader, i dina händer befaller jag min ande."
|
| Johannes: "Det är fullbordat."
|
|
| Det väsentliga med skildringen av Jesu liv och kroppsliga död är Uppståndelsen.
Utan den förlorar skildringen sin yttersta mening.
Att Jesus existerat som historisk
person anses av de flesta empiriskt styrkt, vara ett historiskt
faktum.
Han omnämns förutom i Bibeln av flera någorlunda samtida
historiska källor.
Några av dessa är:
| Tacitus (56 - 120)
känd romersk historieskrivare
skriver att Kristus blev dömd till döden under kejsar Tiberius tid |
| Josephus
känd judisk historieskrivare
nämner i en text från 90 Jesus och att han kallades Kristus
(i samband med att han berättar om den eldsvåda som kejsar Nero
tros ha anlagt för att skylla på de kristna) |
| Talmud
(läran)
kommenterar också Jesu död |
Frågan om han uppstått eller inte kan varken besvaras jakande eller
nekande.
Det är viktigt att fastslå att detta innebär att Uppståndelsen varken kan
bevisas eller motbevisas.
Det är således inte en empirisk fråga utan en en trosfråga
av existentiell betydelse.
Alla evangelister berättar om uppståndelsen fast inte på samma sätt.
Gemensamt är:
| Graven som Jesus lagts i är några dagar senare tom
(uppståndelsen sker enligt den
kristna uppfattningen på påskdagen). |
| Jesus uppenbarar sig för en skara lärjungar, som därigenom blir övertygade om att
han uppstått.
|
|
| Lästips: Gerard Bessière, JESUS från Nasaret,
Berghs förlag 1997 |
Kvinnorna i evangelierna
De som står Jesus närmast är de tolv lärjungarna, de som
utses till hans apostlar. Av dem faller Judas Iskariot bort, eftersom han är
den som förråder Jesus. Men vid sidan av dessa särskilt utvalda finns en
större skara av obestämt antal, som också kallas lärjungar. Det är sådana
som följer Jesus från plats till plats. Man kan tänka sig att skaran växlar
till innehåll och antal. I denna skara ingår också kvinnor. Det vanligaste
namnet på de kvinnor som omnämns är Maria, alltså det namn som också
Jesu moder hade. Detta har lett till en del förväxlingar och många olika
kvinnor har i skilda framställningar som bygger på dessa evangelier
sammanförts till en och den samma, nämligen Maria från Magdala. Hon
ingår i den skara som räknas upp första gången det nämns att också kvinnor
sökte sig till Jesus och om henne sägs det att hon blivit botad av Jesus
genom att ha blivit befriad från sju demoner. Hon befinner sig också vid
korset, då Jesus dör, tillsammans med en annan Maria, som bestäms som den
som är mor till Jakob och Josef. Dessa två Marior vaktar också vid graven.
Men det står inte att det är hon som är äktenskapsbryterskan som ska
stenas och som Jesus räddar genom att säga att den som är utan skuld ska
kasta första stenen. Denna kvinna, som omnämns av Johannes, kallas bara
äktenskapsbryterskan. Och det är inte hon som smörjer Jesus fötter när
lärjungarna tycker att detta är slöseri med dyrbar olja. Det finns för
övrigt ytterligare en kvinna som smörjer Jesu fötter, först väter hon dem
med sina tårar, så torkar hon dem och smörjer dem sedan alltså med balsam.
Hon omnämns som synderska. En annan Maria, som också står Jesus nära
är den som har en syster som heter Marta och som kommer från
Bethania. Lasaros, som Jesus uppväcker från de döda, är bror till dessa
systrar, som Jesus gärna besöker i deras hem. Det är också kvinnor som
samlas vid Jesus grav när inte de manliga anhängarna törs det och dessa
kvinnor är också de första som får se Jesus som uppstånden.
Evangelierna har tillkommit i en patriarkal tid, det är
därför att förvänta att kvinnorna ska stå i skuggan av männen. Att de ändå
får spela så framträdande roller som de gör är intressant. Det har lett till
spekulationer om att de stod Jesus närmare än vad evangelisterna berättar.
Intressant är också att så många än i dag föreställer sig att flera av dessa
kvinnor är en och den samma, nämligen Maria från Magdala. Det kan tyckas som
om Maria är ett samlingsnamn för många ur den förtryckta grupp som kvinnorna
utgjorde.
Paulus
Paulus var inte en av de tolv ursprungliga lärjungarna. Hans ursprungliga namn var Saul
och han medverkade i förföljelsen av de första kristna.
Han föddes i Tarsos i sydöstra
Mindre Asien och utbildade sig till skriftlärd, farisé, i
Jerusalem.
Som så många judiska skriftlärda
utövade han också ett hantverk - han var tältmakare.
Under en
resa till Damaskus blir han emellertid kallad av Gud under dramatiska omständigheter.
Han
förlorar sin syn och Gud frågar honom varför han förföljer honom.
Framme i Damaskus
återfår Paulus sin syn och blir omvänd.
Han bidrar på ett avgörande sätt till
utformningen av urkristendomen och har ibland kallats kristendomens grundare.
Den andre ledande gestalten är Petrus.
Vid apostlamötet i Jerusalem 49 e Kr genomdriver
Paulus sin uppfattning att hedningar som
kommer till tro inte ska behöva omskära sig och därigenom medverkar han till att
kristendomen särskiljs från judendomen som en egen religion.
Paulus betonar också starkt trons betydelse framför gärningen och tar
avstånd från den judiska gärningsläran.
Om judarna säger han:
| Jag kan vittna om ivern i deras gudstro, men de saknar den rätta insikten.
De vet
inte vad rättfärdighet från Gud vill säga utan söker hävda sin egen,
och därför
har de inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud. |
| Kristus är slutet på lagen, så att var och en som tror kan bli rättfärdig
(Romarbrevet 10) |
| När han nu ger er Anden och låter underverk ske bland er,
är det för att ni
fullgör lagen eller för att ni tror på vad ni fått höra?
Se på Abraham: Han trodde
på Gud och därför räknades han som rättfärdig. (Galaterbrevet 3) |
Gud är således inte den stränge lagstiftaren utan i stället den kärleksfulle och
förlåtande. Kärleken blir central:
| Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek,
är jag bara
ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva
och känner alla
hemligheterna och har hela kunskapen,
och om jag har all tro så att jag kan förflytta
berg, men saknar kärlek, så är jag ingenting.
Och om jag delar ut allt jag äger och om
jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit. |
| Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken. (1
Korintierbrevet 13) |
Gamla testamentet
Gamla testamentet är av stor betydelse för kristendomen. Vissa händelser där tolkas
symboliskt eller allegoriskt
och tänkes ha sin motsvarighet i Nya
testamentet. Exempel på detta visar följande schematiska uppställning:
| GT |
Tolkning |
NT |
| Fångenskapen i Egypten |
Ett liv i ofrihet som ett resultat av fädernas missgärningar |
Urskuld
(arvsynd) |
| Uttåget över Röda Havet |
Befrielsen |
Dopet |
Gud visar sig som ett moln för folket.
Manna regnar från himlen för att mätta de hungrande.
Vatten tränger fram ur klippan för de törstande. |
Guds gåvor till det utvalda folket |
Den Helige Ande Nattvarden
40 dagars fasta |
| Stentavlorna med tio Guds bud |
Gud ger lagen |
Bergspredikan |
| Mose dör innan han når det förlovade landet |
Döden |
Döden |
| Intåget via Jordanfloden i det förlovade landet
under ledning av Joshua. |
|
Det eviga livet |
Högtider
Det kristna kyrkoåret sammanfaller inte med kalenderåret utan styrs av de stora
kristna högtiderna:
De liturgiska färgerna
I samband med de olika högtiderna förekommer i kyrkan olika färger, de så kallade
liturgiska färgerna. Dessa är:
| Rött/purpur
Den helige andes färg, martyrernas färg och kärlekens färg.
Används vid.
| annandag jul |
| pingstafton |
| Johannes döparens dag
|
|
| Grönt
Efterfestens färg. Det växande livets och
trons
färg. Symboliserar att tron växer till.
Används:
| trettondagstiden |
| sommar och höst fram till domssöndagen
(söndagen före advent)
då Jesus ska återvända för att döma |
| då inget annat föreskrives
|
|
| Vitt
Festens färg
| påskdagen |
| 1 advent |
| juldagen |
| dop |
| vigsel
|
|
| Blått/violett
Förberedelsens, biktens och botens färg. Kallas också
förfestens färg.
| advent |
| fastetid |
|
| Svart
| långfredagen |
| begravning |
|
Några symboler:
På Jesu kors uppges orden INRI vara skrivna. De är
begynnelsebokstäverna för den benämning romarna ironiskt gav Jesus:
Jesus Nasarén Rex Judeion, dvs. Jesus från Nasaret Judarnas konung.
En vanlig symbol under den första förföljelsen var bilden
av en fisk, eftersom det grekiska ordet för fisk "ichthys" är uppbyggt av
begynnelsebokstäverna i " Jesus Christus Guds Son Frälsaren.
Iesous (Jesus), CHristos (Kristus), THeou (Guds), Yiou
(Son), Soter (Frälsarsen) = ICHTHYS/ICHTHUS (beroende på hur
man uttalar den grekiska bokstaven ypsilon Y)
En annan symbol är triangeln med ett öga i. Triangeln
symboliserar treenigheten och ögat "allseendet".
Ytterligare en vanlig symbol är:
Här får det gröna korset på bilden stå för just korset
(som vanligtvis är svart), bokstäverna betyder på svenska:
Jesus Kristus
segrar. (Segergudinnan var i den grekiska mytologin Nike.)
Denna symbol återfinns t.ex. på nattvardsbrödet i den ortodoxa
kyrkan. Vanlig är också den symbol som utgörs av
ett kors skapat av P och X så att bokstaven X skrives som ett kors och P:et
sammanfaller med den lodräta axeln på X:et. X (chi) och P (rho)
motsvarar K och R i vårt alfabet, alltså de två första
bokstäverna för Kristus. I de två nedre fälten är
bokstäverna A och W skrivna, alltså alltså A (alfa) och O (omega) i det
grekiska alfabetet, den första och den sista. Symbolen antas anspela på
Uppenbarelseboken 1:8: "Jag är A och O, säger Herren Gud, han som är och som
var och som kommer, allhärskaren". Gå nu vidare till arbetsuppgiften som är den tredje
inlämningsuppgiften och frågorna till läroboken.
Judiska grupper på Jesu tid:
| sadukéer
utgick direkt och endast från Torah
föreställde sig ingen postexistens
accepterade det romerska styret |
| fariséer
utgick från Torah + en muntlig tradition av tolkningar,
Talmud
anpassade sig till det enklare folket för att förklara läran
var ca 6000 på Jesu tid
föreställde sig en postexistens |
| esséer
levde i avskildhet och celibat
betonade postexistensen |
| döparna
inspirerades av Johannes döparen |
| seloter
militanta motståndare mot ockupationsmakten |
|
