|
Gamla testamentet
Arbetsuppgifter
GT:s böcker
| |
| Eftersom den egna historien spelar så stor roll för anhängarna av judendomen kan
en inledande översikt behövas.
Jag har använt mig av den tideräkning som används i den västerländska
kristna kulturen,
som utgår från ett tänkt årtal för Jesu födelse, för att de flesta
framställningar gör så.
Men egentligen är det djupt ohistoriskt och kulturellt okänsligt att använda
den kristna tideräkningen
för att fastställa händelser i den judiska historien.
Kort historik
 | Den nuvarande staten Israel
tänkes ligga i det land som kallas Kanaan i Gamla Testamentet.
|
| Beteckningen Palestina används
först av grekerna redan före vår tideräkning
och sedan av romarna. Det anspelade troligen på filistéerna,
ett semitiskt folk som bodde vid kusten (grekerna var sjömän).
|
| Det är till Kanaan som Moses ska föra folket ut från
Egypten.
Ökenvandringen dit ska ha tagit 40 år och Moses själv dör
vid berget Nebo
före övergången av floden
Jordan
på vars andra sida Kanaan ligger.
(Övergången sker från öster.)
Den historiska tiden är 1200-talet f Kr.
|
| Erövringen av Kanaan sker under ledning av domarna, hövdingar
som leder de tolv stammarna.
|
| De svåraste motståndarna är just
filistéerna
och erövringen sker genom
att de tolv stammarna enas under en gemensam kung
och kungatiden inleds före 1000 f Kr
|
| De tre konungarna är Saul, David och Salomo
 | David är den store hjälten och det är han
som när han ännu
är mycket ung med sin stenslunga dödar jätten Goliat,
som är filistéernas förnämste kämpe.
Saul kommer nu att frukta att David blir mer populär
än han själv
och David tvingas under en period att hålla sig undan.
När Saul tar sitt liv efter att ha förlorat ett avgörande slag mot
filistéerna vid Gilboa berg
blir David hans efterträdare
och räknas som den store kungen.
Han är dock mycket
mänsklig och syndar ofta,
bland annat skickar han den vackra
Batsebas man Uria i döden
för att själv kunna ta Batseba som sin hustru.
|
| Salomo är känd för sin visdom,
han är son till David och Batseba och det är han som låter uppföra templet i Jerusalem.
Förebilden är
kultplatsen under ökenvandringen med Tabernaklet, där Arken förvarades
och platsen är den där Abraham tänks ha
förberett sitt offer av Isak.
|
|
| Efter Salomos död
926 f Kr delas riket år 922
f Kr
| Israel blir det nordliga riket
med Samaria som huvudstad.
Det består till 722 f Kr då det erövras av Assyrien
(Sargon II).
Det ledande skiktet av befolkningen förs bort till det assyriska riket
och försvinner ur historien.
De som återstår kommer att bli uppblandade med andra folk och kallas
samarier
och den provins de bor i Samarien.
De kom att senare betraktas som avfällingar,
och på Jesu tid hade de mycket låg status,
men i själva verket var de mycket renläriga
eftersom de endast erkände de fem Moseböckerna, alltså Torah.
|
| Juda blir det sydliga riket.
De kungar som styr Juda är alla av Davids hus.
En mycket viktig händelse är Josias reform 622 f Kr,
för att hålla kulten enhetlig bestämmer Josia att Herren endast kan dyrkas i Jerusalems
tempel,
som alltså anses vara uppfört på Moria berg,
den plats där Abraham skulle ha varit beredd
att offra
sin son Isak,
för att visa och betyga Gud sin tro,
men Herren avstod från offret och slöt i stället ett förbund med Abraham
som visade sig i omskärelsen av all manlig släkt.
I stället för Isak kunde Abraham offra en vädur.
Juda bestod till 587 f Kr då det erövrades av Det nybabyloniska riket
(Nebukadnessar).
Det ledande skiktet fördes bort i Den
babyloniska fångenskapen eller exilen.
Under denna svåra tid nedtecknas många av texterna i Gamla testamentet
och judendomen
fixeras som religion under ledning av profeten Hesekiel.
Nu börjar man träffas i synagogan, som ska påminna om och vara en ersättning
för templet,
som rivits i samband med babyloniernas seger 587 f Kr.
I samband med denna för judarna traumatiska händelse
försvinner Förbundsarken med Lagtavlorna (Decalogen).
539 f Kr faller Babylon för den persiske erövraren Cyrus
den store
och folket kan året därpå återvända hem
till Juda och börja återuppbygga templet.
(klart ca 515 f Kr; inte lika praktfullt som det
första, Salomos tempel)
Juda är nu ett persiskt lydrike.
|
|
| På 300-talet f Kr erövras Juda av Alexander den store
och kommer efter hans död 323 f Kr att
tillhöra Det seleukidiska riket.
|
| 167 f Kr inleder Mackabéerna befrielsekampen
genom att rensa Templet från avgudabilder.
(de hellenistiska grekerna tänkte sig att tempel skulle
vara öppna för alla religioner
och således innehålla bilder av flera gudar,
vilket på ett flagrant sätt strider mot första budet: Du skall inga andra
gudar hava jämte mig)
164 f Kr kan det renade templet återinvigas
|
| 145 - 63 f Kr existerar en självständig judisk stat
|
| 63 f Kr erövras den av romarna ledda av Pompejus
|
| Kristi födelse inträffar under den romerske kejsar Augustus
(31 f. Kr - 14 e Kr) regeringstid
|
| 66 - 70 e Kr sker ett stort judiskt uppror mot romarna.
Det slås ned efter
stora krigsansträngningar från romarnas sida under
kejsar Titus.
Judarna straffas genom att Templet rivs.
Det har aldrig återuppbyggts och det enda som återstår är Västra muren, som
ibland kallas Klagomuren.
|
| 135 e Kr sker ett nytt våldsamt uppror som slås ned av kejsar Hadrianus.
Som straff förbjuds judarna att bo i Jerusalem.
Nu inleds den tid som kallas diasporan
eller förskingringen.
|
| På 600-talet blir området arabiskt
|
| 1187 erövras det av korsfararna
På 1290-talet faller korsfararnas sista besittning
(under korsfarartiden upprättas Tempelriddarorden)
|
| På 1500-talet erövras det av de osmanska turkarna
|
| Efter första världskriget förvaltas området av britterna
|
| 1948 uppstår staten Israel
|
Skrifterna
Av central betydelse för judendomen är denna trosriktnings heliga skrifter,
som vi känner som Gamla testamentet eller Det gamla förbundet.
Denna
namngivning är kristendomens och beror på att dessa texter även för
kristendomen är grundläggande
och en förberedelse för Nya Testamentet, eller Det
nya förbundet,
som berättar om hur Gamla testamentets Gud skickar sin enfödde son
till mänskligheten
för att upprätta ett förbund som upphäver dem som upprättats i
Gamla testamentet.
När vi talar om Gamla testamentet talar vi om dess delar
som olika böcker.
Detta sätt att beskriva skrifterna speglar vår egen syn på skrifter och
rymmer åtminstone två fallgropar:
| texterna var skrivna på rullar och inte
sammansatta som våra tiders böcker genom att sidor är häftade vid varandra |
| innehållet i dessa rullar går inte att återföra till
någon enskild författares formuleringar eller disposition
så som är fallet med våra tiders böckers innehåll |
| det beror på att det muntliga berättandet spelade en
avgörande roll då innehållet skapades
man får alltså tänka sig att innehållet ofta först överfördes muntligt |
| när det senare skrevs ned hade nedtecknaren inte samma
syn som vi har idag
när det gäller återgivande
nedtecknaren kunde mycket väl väva in egna tankar i texten utan att ange
detta
han kunde alltså "ympa" in sina egna reflektioner i texten
utan att detta ansågs som anmärkningsvärt eller fel. |
| slutsatsen blir alltså att vi inte kan veta i vilken
utsträckning
vi möter just de ord som den som tillskrivs dessa "böcker" avsett |
Det judiska namnet på de texter som kristna kallar Gamla testamentet är Tanak
(TaNaK)
och det är bildat av de tre delarnas begynnelsebokstäver på hebreiska. Dessa
tre delar är:
| Neviim
Profeterna
som berättar om Israels folk efter bosättningen i Det förlovade landet, Kanaans land
eller Palestina och bl.a. rymmer:
| Josua
som handlar om erövringen av Kanaans land
samt uppdelningen i de tolv stammarna.
Erövringen går oftast mycket blodigt till och inte sällan dödas alla som
besegras. |
| Domarboken
fortsätter
skildringen efter Josuas död
och berättar om den första tiden efter erövrandet,
då de tolv stammarna leddes av var sin domare
fram till och med Simson
En av dessa domare är en kvinna - Debora.
|
| Samuelsböckerna (2)
Domaren
Samuel smörjer den förste kungen, Saul,
som ska ena stammarna i kampen mot filistéerna.
Huvudpersonen är David
som gör riket till en stormakt
men också hans äktenskapsbrott med Batseba skildras.
Jerusalem erövras och görs till rikets huvudstad |
| Kungaböckerna (2)
skildrar Salomos tid
Templet byggs efter Tabernaklet som förebild
Salomo skildras som vis men kritiseras för sitt liv i lyx
och för sina många kvinnor,
han har ett stort harem,
att gifta sig med förnäma kvinnor från andra folk var ett sätt att knyta
förbindelser på den tiden.
Andra boken skildrar tiden efter Salomos död 926 f Kr och uppdelningen av riket
922 i
 | Israel i norr
|
| Juda i söder |
Skildringen
fortsätter till Israels fall 722
och Juda fall 587.
Elia
är viktig profet i
Nordriket på 800-talet
Det berättas om hans kamp mot Baalprästerna
och om brännoffret på berget Karmel
där Jahve "vinner" över Baal
vilket resulterar i att Elia befaller att de falska Baalsprästerna ska
dödas.
Här framställs Herren som en straffande gud. |
| Krönikeböckerna (2)
är en omskrivning av den
gammaltestamentliga historien fram till återkomsten från Babylon.
Den börjar med ett släktregister från Adam.
De skildrar alltså delvis samma händelser som de tidigare böckerna
men berättar längre fram i historien,
vilket tyder på att de är senare tillkomna. |
| Profeterna
som återger de stora profeternas förkunnelser.
Dessa profeter var kallade av Gud för att förmana folket och leda det rätt igen.
Några av de mest kända är:
| Jesaja
| är profet i Jerusalem (i Juda/Sydriket)
på 700-talet.
Liksom Amos och Hosea i Nordriket vänder han sig mot orättvisor och
orättfärdighet.
Han förebådar Messias ankomst
och talar om den kommande Fredsfursten som är en
Davidsättling:
| Då ska vargen bo med lammet,
Pantern ligga vid killingens sida.
Kalv och lejon går i bet
och en liten pojke vallar dem (Jesaja 11:6) |
|
| En annan okänd profets ord har också tillfogats,
det är kapitel 40 - 55.
Det beror på att tankarna är så lika dem som Jesaja ger uttryck för.
Denne andre profet kallas Deutero-Jesaja (Den andre Jesaja)
och han framträdde i Babylon efter Hesekiel, alltså på 500-talet.
Här ingår sångerna om Herrens lidande tjänare
(texter som också är centrala för kristendomen
och av den ses som profetiska när det gäller Jesu ankomst)
och här talas det om Det nya förbundet mellan Gud och
människorna.
| Texterna om Herrens lidande tjänare kan tolkas
på två sätt:
| Herrens lidande tjänare är hela folket.
Att det förts bort till Babylon är en prövning av Herren.
Folket lider för alla andra folks skull |
| Herrens lidande tjänare är en enskild person
som lider för folkets skull.
Särskilt Jesaja 53 implicerar en sådan läsning.
Några rader har särskilt för kristna framstått som profetiska:
| Min tjänare, den rättfärdige,
ger rättfärdighet åt många
och bär deras skuld (Jesaja 53:11) |
|
|
| Centrala tankar hos Jesaja är alltså:
| Messias (den smorde) som ska
återkomma som Fredsfursten i Jesaja I |
| Herrens lidande tjänare (det
ställföreträdande lidandet) i Deutero - Jesaja |
| Det nya förbundet mellan Gud och
människorna (Det nya testamentet) |
|
|
|
| Jeremia
framträder strax efter Josias reform 622, som gjorde
Templet i Jerusalem till den enda
kultplatsen.
Men de sociala missförhållandena i Sydriket är stora
och Jeremia
menar att offren till Herren är meningslösa
om de inte återföljs av rättfärdiga
handlingar mot medmänniskorna.
De som offrar i templet till Herren men annars lever
orättfärdigt
gör "templet till en rövarkula".
(också denna handling är särskilt viktig för de
kristna,
eftersom Jesus enligt evangelisterna fördriver månglarna ur templet)
Jeremia talar även om Det nya förbundet mellan Gud och
människorna.
| Detta nya förbund är ett förbund inom
människorna
Det finns i deras hjärtan som en vilja att följa Herrens lag
och göra det goda.
Det gamla förbundet är det förbund som upprättades på Sinai berg
och som uttrycktes i stentavlorna
och som alltså fanns utanför människornas hjärtan som något
yttre.
Jeremia uttrycker med dessa tankar sin förhoppning om
| en sinnelagsetik
som ska ersätta en ytlig regeletik
som endast innebär att följa regler utan inre övertygelse |
|
Men han anklagar också Herren för nyckfullhet och grymhet,
Jeremia levde och verkade då Jerusalem intogs och förstördes av
babyloniska trupper 587.
Han förespråkar att judarna ska foga sig under babylonierna
och anklagas därför för landsförräderi.
När folket fördes bort till Babylon valde han att stanna kvar.
Senare räddades han av sina lärjungar till Egypten, där han
förmodligen slutade sina dagar.
Skriften talar om att den är nedtecknad av Jeremias sekreterare Baruk.
Han är den klagande profeten framför alla andra.
Centrala tankar:
| sinnelagsetik |
| Det gamla förbundet symboliserat av Stentavlorna
något yttre |
| Det nya förbundet som uttrycks som något inre,
en vilja att följa Guds lag |
|
| Hesekiel
har kallats judendomens fader.
Han framträder under den babyloniska fångenskapen
då judendomen fixeras som religion.
Han framstår som den tröstande profeten
under exilens svåra omständigheter.
Hesekiel vänder sig också mot den gamla tanken att
barnen ska lida för fädernas
missgärningar
och menar att Gud är absolut rättvis
och att därför varje människa
endast ansvarar för sina egna gärningar.
Profeten uttrycker detta genom att bland annat vända
sig mot följande föreställning:
| När fäderna äter surkart får barnen ont i
tänderna (Hes 18:2) |
Hesekiel talar också om Det nya förbundet.
Centrala tankar:
| varje människa har ett individuellt ansvar inför
Gud
alltså mot tanken på "fädernas missgärningar" |
| Det nya förbundet
|
|
| Daniel
beräknas ha tillkommit så sent som 165 f v t
(alltså för tiden för Mackabéernas uppror mot Antiochus Epifanes)
och räknas som en apokalyptisk text
alltså en text som berättar om vad som ska ske fram till den yttersta
dagen.
Som sådan har den använts mycket genom tiderna
och många har läst in förutsägelser om senare tiders stora historiska
händelser
i de dunkla och mångtydiga syner, som boken återger.
Den berättar om hur Daniel och hans tre vänner förs till Babylon redan
år 605 f v t
alltså före den egentliga exilen och om hur de där kan upprätthålla
sitt judiska liv
genom att hålla på Mose lag.
I denna text nämns för första gången i Bibeln hur unga judar håller på
matreglerna
även när de är i främmande hov.
Andra nyheter i denna sena text är de uttalade tankarna om en
allmän uppståndelse:
| Då träder Mikael fram, den store
änglafursten, han som beskyddar ditt folk.
Det blev en tid av
betryck som aldrig förr, från det att folket föddes och intill den
tiden.
Men nu ska ditt folk bli räddat, alla som är skrivna i boken.
Många av dem som sover i mullen skall vakna, några till evigt liv,
andra till skam och evig fasa. De som har nått insikt skall lysa som
det ljusa himlavalvet,
de som fört många till rättfärdighet skall
stråla som stjärnorna, alltid och evigt. (Dan 12:1-3) |
Här finns också vad som många har sett som en
profetia om den kommande Messias:
| Jag såg vidare i synerna om natten hur en som
liknade en människa
kom med himlens skyar, han nalkades den
uråldrige och fördes fram inför honom.
Åt honom gavs makt, ära och
herravälde, så att människor av alla folk,
nationer och språk skulle
tjäna honom.
Hans välde är evigt, det skall aldrig upphöra, och hans
rike skall aldrig gå under. (Dan 7:13-14) |
Centrala tankar:
| postexistens |
| Messias ankomst
|
|
|
|
| Ketuvim
Skrifterna
som skildrar judendomen efter exilen, dvs. Den
babyloniska fångenskapen
och bl.a. innehåller:
| Jobs bok
där lidandets problem diskuteras.
Job vet med sig att han är en gudfruktig man ändå drabbas han av stora
olyckor
han mister sin stora egendom och sina barn och har till slut bara en
missnöjd hustru kvar.
Hur kan Job och Herren samtidigt vara rättfärdiga och Job drabbas av
allt detta lidande?
Bokens eget svar tycks vara: Herrens vägar är outgrundliga,
dvs. människan är för liten för att kunna förstå Herrens avsikter.
Job utsätts för alla dessa prövningar eftersom en som kallas för
Åklagaren
säger till Gud i inledningen att Job är rättfärdig bara för att han
belönas för sina handlingar
och alltså inte av respekt för Gud.
Gud vill alltså pröva om anklagelsen är riktig.
Man kan alltså förstå det så att Gud prövar om Job älskar honom
villkorslöst
eller bara för att få framgår, alltså villkorligt. |
| Psaltaren
innehåller psalmer som uttrycker förtröstan i Gud i
livets svårigheter.
Många av dem tänks vara skrivna av kung David (ca hälften av de
150).
(I NT uppfattas många av psalmerna vara profetiska,
alltså förutsäga Jesu liv och verksamhet) |
| Ordspråksboken
rymmer tänkespråk från olika tider.
Många tillskrivs kung Salomo.
Huvudtanken är att Gudsfruktan är vishetens begynnelse
och sensmoralen att den rättfärdige belönas och den orättfärdige
straffas.
Här stämmer grundtanken med den i TaNaK i stort
undantagen är alltså Jobs bok och Predikaren |
| Predikaren
har en annan livsinställning än Ordspråksboken.
Mottot är "Fåfängligheters fåfänglighet".
Livet är meningslöst och ingen gudomlig rättvisa tycks råda. |
| Höga visan
som är en samling kärleksdikter.
Två huvudsakliga tolkningssätt:
| bokstavlig
kärleken mellan man och hustru i äktenskapet |
| bildlig
kärleken mellan Gud och hans folk. |
|
|
En kort översikt över samtliga böcker i den ordning de
har i Bibel 2000 finns under länken GT:s böcker.
Reglerna i Lagen (Torah) är inte alltid så lätta att förstå,
så därför
utarbetade judiska skriftlärda under de första århundradena av vår tideräkning en
kommentarsamling:
| Talmud (Läran)
som kompletterar och förklarar Torah
och talar om hur reglerna ska tillämpas i olika situationer. |
Inte heller Talmud är så lätt för den vanlige juden. Han kan i stället rådfråga
sin rabbi,
som är kunnig i Torah och Talmud. Lekmannens viktigaste bok är:
| Siddur
en bönbok med gudstjänster och böner för alla situationer i livet.
|
| Midrash
är berättelser som tolkar eller förklarar något i TaNaK
och de tillkommer hela tiden. |
Gudsbilden
Gud är varat
De texter som utgör Tanak bildar ett rikt epos med ett myller av gestalter men
huvudpersonen är Jahve, Gud,
och hans utvalda folk Israels barn. Från
början finns andra gudar i bakgrunden men Gud är alltid den mäktigaste
och allt
eftersom berättelsen framskrider utkristalliseras en monoteism, dvs. tron
på en enda gud.
Den hebreiska beteckningen för Gud är Jahve och översättningen av
denna beteckning är i GT:s svenska version Herren.
I 2 Mos 3:14 uttyds
namnet Jahve som "JAG ÄR", dvs. jag är den som är, själva varat.
I denna distanskurs använder jag omväxlande Jahve, Herren och Gud
för huvudpersonen i Gamla testamentet.
För en jude kan det vara stötande att ordet "gud"
skrivs ut
och man skriver istället G-d.
Fromma judar i äldre tider ansåg det vanhelgande att
nämna Gud vid namn, alltså Jahve,
och sade därför istället Adonaj, som betyder "min herre".
Ett sådant "ställföreträdande" namn brukar kallas noanamn.
Men redan i de två skapelseberättelserna ser vi att
beteckningen varierar:
| I den första skrivs Gud med det hebreiska ordet Elohim
(vanligen översatt med Gud) |
| I den andra (med början 1 Mos 2:4) med de hebreiska
orden Jahve Elohim (vanligen översatt med Herren Gud) |
Gud är skaparen
Gud är skaparen av allt och han har skapat det ur Intet, dvs han har inte,
som så
många andra skapargudar i olika religioner behövt ett material för sin skapelse.
Som
jämförelse kan nämnas att Oden, Vile och Ve
enligt vår fornnordiska mytologi skapade
världen av jätten Ymers kropp.
Nära i kultur var för hebréerna babylonierna
och den babyloniska skapelsemyten berättar hur Marduk skapar världen av
vattenodjuret Tiamats kropp.
I den babyloniska Gilgamesheposet ryms också berättelsen om den stora
översvämningen,
som dränker hela världen. Där finns också en motsvarighet till Noah,
Utnapishtim.
Gud är allsmäktig men människans vilja fri
Gud är allsmäktig men han har avstått från en del makt
genom att ge sin skapelses
krona, människan, en fri vilja.
Det står alltså människan fritt att välja
mellan gott och ont
och detta val utnyttjar också de första
människorna,
Adam och Eva, till att bryta mot Guds förbud och äta av
kunskapens frukt på Gott och Ont.
Moralsyn och värdeuppfattning
Det finns en grundläggande moral i Gamla testamentet.
Värdesynen
kan ses som antingen objektiv och absolut,
dvs. att värdena är oberoende
av enskilda människors uppfattning,
eller subjektiv, dvs. vara resultatet av
Guds uppfattning.
Men den är aldrig subjektiv i den bemärkelsen
att värdena är
ett uttryck för människors uppfattningar.
Om människan handlar annorlunda än Gud vill, så handlar hon alltid fel.
Den grundläggande moralen är att
människan handlar gott om hon
följer Guds vilja.
Hans vilja uppenbaras för hans utvalda folk genom den lag,
som Moses
får då han möter Herren på berget i Sinai öknen efter uttåget i Egypten.
Lagen är alltså en mall eller ett facit, som existerar
oberoende av våra individuella uppfattningar,
alltså som de flesta av oss föreställer oss att yttervärlden gör (realism).
Vi tänker oss t.ex. att regnet faller och träden grönskar oberoende av om vi
vill det eller ens upplever det.
Lagen existerar således i en objektiv bemärkelse.
| Värdeobjektivism
värdena är oberoende av våra uppfattningar
och alltså inte uttryck för tycke och smak.
Ett påstående som: "Du skall inte dräpa."
kan inte avfärdas med svaret: "Tycker du ja!"
Människan kan inte ifrågasätta Gud
och det är Gud som har givit lagen.
Jobs bok kan ses som en gestaltning av denna uppfattning om människans
litenhet inför Gud. |
| värderealism
värdena existerar oberoende av våra uppfattningar.
De skulle finnas även om alla människor vore döda,
eftersom de existerar som ett uttryck för Guds vilja.
De fanns också innan människan blev till.
| metafysisk grund
värdena är grundade i något utanför den mänskliga fysiska världen
som är den värld vi lever i och som därför är immanent.
De är grundade i Gud
| de är transcendenta
eftersom Gud är bortomvärldslig
(men han visar sig ibland för vissa utvalda
oftast som ett naturfenomen
som den brinnande busken, som Mose möter i öknen
och som ger honom uppdraget att föra ut folket.) |
|
|
Lagen
Och lagen är också mycket detaljerad,
den utgörs ju av 613 föreskrifter,
Tio Guds bud är en sammanfattning av dessa.
Den har ibland tolkats kasuistiskt,
dvs. som en sammanställning av regler för handlande i enskilda situationer,
så att det alltså finns en regel för varje typisk situation.
Formeln för en kasuistisk lag är:
När/om ... då/så
Där satsen efter när/om beskriver en konkret situation (försatsen),
som "om du stjäl din nästas egendom"
och satsen efter då/så beskriver påföljden/straffet för denna överträdelse
(eftersatsen).
Då det
utvalda folket följer Lagen och därmed Guds vilja går det väl för det,
då
det bryter mot buden använder Gud olika sätt att straffa det.
På så sätt kan
utrikespolitiska motgångar förklaras,
såsom då Nord- och Sydrikena faller för
främmande erövrare
722 respektive 587 före den kristna tideräkningens början.
Israels
Gud är den mäktigaste,
men han låter andra folk besegra hans folk som straff för deras
olydnad,
således inte av svaghet.
Moraluppfattning
Moralsynen är för det mesta enkel och klar men det finns undantag.
Det mest
kända är som berättats ovan Jobs öde.
Job menar sig i allt följa Herrens bud,
ändå drabbas han
av svåra olyckor, som hans vänner uppfattar som straff:
Hans barn dör, hans boskap
stjäls och själv drabbas han av en svår hudsjukdom.
Jobs
hustru menar att eftersom Job fört ett rättfärdigt liv, så är det Herren som är
orättvis.
Jobs vänner säger att Jobs olyckor måste vara ett straff och
därför måste han ha syndat utan att veta om det.
När Job vänder sig till Herren
för att få svar säger Herren till honom:
"Var var du när jag lade jordens grund?"
Kanske är budskapet det att människan är för liten,
har för begränsad kunskap och
för snävt synsätt för att förstå:
"Herrans vägar är outgrundliga"
Den straffande guden
Bilden av Gud förändras också under berättelsens gång.
I början är
han en sträng och straffande Gud
som inte drar sig för att låta anhängare till andra
gudar förintas.
Profeten Elia utmanar Baalsprästerna till en tvekamp mellan
Jahve och Baal,
den kananeiska fruktbarhetsguden, på berget Karmel.
Baalsprästerna får börja och uppgiften är att låta respektive Gud tända ett
färdigställt bål.
Baalsprästerna misslyckas med detta,
men när det blir Elias tur ser
Herren till att bålet omedelbart flammar upp.
Herren låter emellertid sig inte nöja med
denna seger,
han uppmanar också Elia att låta döda sina motståndare.
Den kärleksfulle guden
Men vi har också mött Gud som kärleksfull
och förlåtande hos Hosea.
I berättelsen om Jona ger Gud i uppdrag till Jona att varna
invånarna
i den krigiska stormakten och fienden Assyriens huvudstad Nineve,
att om de inte ändrar sitt leverne så ska Gud låta förgöra Nineve.
Eftersom detta vore bra ur politisk synpunkt för Jonas eget folk,
som ju är Guds utvalda och som
ständigt hotas av det assyriska riket,
försöker Jona undfly sitt uppdrag och beger sig
i stället i motsatt riktning mot Nineve, nämligen till sjöss.
Gud tillåter honom
emellertid inte att slippa undan sitt uppdrag,
utan låter en stor fisk (inte en val) sluka Jona och
släpper honom inte fri förrän han lovar att fullgöra sitt uppdrag.
Här månar
således Herren om andra folk och inte bara om sitt utvalda.
Mot slutet av Gamla testamentet har Herren blivit en mild och förlåtande gud
som i
mycket förebådar den kärleksfulle,
som i Nya testamentet offrar sin ende son för
mänsklighetens skull.
Just denna offertanke
att alltså Gud låter sända någon att bära människornas straff och lidande,
tanken på Herrens lidande tjänare,
finns kanske tydligast uttryckt hos Jesaja.
Gamla
testamentet
För kristendomen är TaNaK viktig och kallas
Gamla testamentet,
men man har valt att omredigera den,
så att Profeterna (Neviim) kommer efter Skrifterna (Ketuvim)
för att just tydliggöra dem som förebådare av Jesus (Messias).
En för kristendomen annan viktig profetia är
den om "det nya förbundet",
det som aldrig ska komma att brytas.
Såväl Jesaja (54:10, 55:3) som Jeremia (31:31) och Hesekiel (16:60) talar om ett sådant.
Som framgår är händelserna i Gamla testamentet oerhört viktiga för
förståelsen av judendomen.
Denna skriftsamling är dessutom ett av fundamenten för den
Västerländska kulturen
så en kort sammanfattning kan vara till hjälp.
Man skulle kunna
säga att Bibeln och den grekiska kulturen är de två medar den västerländska vaggan
vilar på.
Bäst är naturligtvis att gå till själva källan och Bibelkommissionens
översättning sådan den föreligger i Bibel 2000 är utomordentlig och
rekommenderas varmt. Genom länken till vänster, Gamla testamentet,
kommer du till en resumé av viktiga händelser och får korta presentationer av några
centrala gestalter.
Läran
| Monoteism
det finns bara en enda Gud och han är hela världens herre
och skapare
|
| Shema
"hör""
trosbekännelsen:
| "Hör Israel! Herren är vår Gud, Herren är en".
(5 Mose 6:4)
|
|
| Det utvalda folket
Gud har utvalt Israels barn till att vara hans egendomsfolk,
vilket inte innebär att det är förmer än andra folk
utan att det ska göra ett slags
prästtjänst och visa hela mänskligheten vägen till Gud.
|
| Lagen
är Guds anvisningar till människan och sammanfattas i
De tio budorden.
Två förhållningssätt kan i biblisk tid skiljas från
varandra:
|
profeternas
som betonar avsikten och
sinnelaget framför gärningen
|
|
de skriftlärdes
som lägger tyngdpunkten vid följandet av de 613 buden, alltså själva
handlingen/gärningen
|
|
| Messias
är Guds utvalde som ska sändas för att regera över världen i ett kommande
Fredsrike.
Han ska vara av Davids ätt och det är profeterna Jesaja och Jeremia
som talar om honom.
|
| Omskärelsen
Bibeln föreskriver att alla judiska pojkar ska omskäras,
dvs. att förhuden på
penis ska skäras bort, vid åtta dagars ålder (3 Mos 12:3).
|
| Kosher mat
som är tillåten, ren mat.
Vad som är tillåten mat beskrivs ingående i
Mose 3:11:
| fiskar som har fenor och fjäll och
andas med gälar
(förbjudet: skaldjur och ål)
|
| kött från fåglar som äter frön
(förbjudet: rovfåglar)
|
| kött från däggdjur som har kluvna
hovar och idisslar
(förbjudet alla djur som äter kött, samt grisar och hästar)
|
| alla ätbara växter
|
| mjölk från kosherdjur
|
| ägg från kosherfåglar
|
Men kött och mjölk får inte ätas
samtidigt eller förvaras tillsammans
(ortodoxa judar har dubbla uppsättningar bestick).
Skälet till det är att man ska visa barmhärtighet och respekt för
djuren:
"Du skall icke koka en killing i dess moders mjölk"
Inte heller kräldjur eller insekter är tillåtna som föda.
All blodmat är förbjuden.
Blodet tänks som det som ger kroppen liv, den livgivande principen.
Hebreiskan saknar ett särskilt ord för själ.
För att göra köttet kosher måste blodet
avlägsnas.
Det sker genom att djuret slaktas på ett särskilt sätt
(blötläggs, saltas och renas).
|
| Sabbaten
är helgen och då ska man avstå från arbete.
Den infaller på fredagskvällen och slutar på lördagskvällen.
Den inleds med att husets fru tillsammans med den övriga familjen tänder sabbatsljusen,
(senast 18 minuter före solnedgång och släcks vid
solnedgång följande dag)
Alla eller endast de manliga medlemmarna av familjen går så till
synagogan för kvällsbönen.
Sedan välsignar husfadern vinet och skär upp sabbatsbrödet och så kan måltiden
börja.
På sabbaten får man inte heller köpa och sälja,
så alla inköp måste vara gjorda i förväg,
man får inte heller bygga eller förstöra.
Maten ska vara färdiglagad i förväg men får stå på värmning.
Inte heller får man göra upp eller släcka eld,
vilket innebär att man inte får släcka eller tända lampor
(men kan ha dem tända i förväg/ använda timer)
eller köra bil eftersom motorerna förbränner bränsle.
Däremot gäller: "Övervakande av liv",
vilket innebär att man får bryta sabbaten för att rädda liv.
Vilan motiveras på två sätt:
| Herren själv vilade på den sjunde
dagen.
|
| Slaveriet i Egypten innebar
ständigt arbete,
Herren har befriat sitt folk från detta slaveri
|
Avsikten med sabbaten är alltså vila i
hemmets sköte samt Torahstudier.
|
| Synagogan
är gudstjänstlokalen.
Oftast går endast husfadern och hans söner dit,
men på lördagen besöks den av hela familjen.
Kvinnorna har vanligtvis sin egen plats,
men i reformjudars synagogor sitter alla tillsammans.
|
| Mezuzan
är en liten metallbehållare, som innehåller en bit pergamentrulle,
där shema, trosbekännelsen, är skriven.
I många judiska hem hänger en mezuza på dörren
så att man kan beröra den när man kommer och går.
|
| Familjen
Mannen och kvinnan är båda skapade till Guds avbild
och deras uppdrag är att föröka sig,
så sexualiteten ses som en gåva.
Sexualiteten är dock förbehållen äktenskapet,
Skilsmässor är inte förbjudna men Mose (och Israels) lag kräver
att om ett judiskt äktenskap är ingånget både under religiösa och civila
former,
så kan det endast upplösas genom en särskild ceremoni.
Abort är inte tillåtet annat än om kvinnans hälsa är i fara.
Kondom är inte tillåtet som preventivmedel,
eftersom säden då spills
(Onan spiller sin säd på marken för att slippa skaffa barn åt sin bror
Er
när han efter befallning från sin far Juda
ligger med sin svägerska Tamar sedan Herren dödat Er
som alltså är Onans äldre bror och Judas förstfödde.)
Men också detta ogillas av Herren
som därför också dödar Onan (1 Mos 38)).
Däremot är P-piller tillåtna.
Mannen och kvinnan är alltså lika mycket värda
men för ortodoxa judar har de skilda uppgifter och därmed också
skilda roller.
Kvinnans uppgift är att ansvara för hemmet
Och mannens att försörja sin familj.
Bland reformjudar yrkesarbetar kvinnor idag i lika stor utsträckning som
annars i Västvärlden.
I allmänhet accepteras inte kvinnliga rabbiner,
men sådana börjar uppträda bland reformjudar.
|
| Begravning
Den döde bör begravas inom tjugofyra timmar.
Vanligen gäller jordfästning
(vid kremering förbränns också blodet = själen)
Ovanpå den döde läggs dennes tallit (bönesjal)
Begravningen ska vara enkel och fattiga och rika ska inte skiljas i
döden.
Det är en gammal sed att lägga småstenar på graven då man besöker den.
Många judar idag föreställer sig någon form av postexistens.
|
Högtider
Det judiska året är ett månår, dvs.
det rättar sig efter
månens faser och består av 354 dygn.
För att justera det med solåret införs
skottmånader.
Tideräkningen är en annan än den kristna,
år 1 är det år som
Skapelsen ska ha ägt rum enligt tolkningar av skrifterna
och det inträffade 3761 före
den kristna tideräkningens början.
| nyårsfesten eller domens dag
(2 dagar)
Rosch Haschana
september/oktober
firas till minne av Skapelsen och inleder det judiska året.
Man ställer sig frågan: Håller vi måttet inför Gud?
Denna dag dömer Herren människorna efter deras gärningar
och man blåser i ett vädurshorn (shofar)
för att påminna om Herrens uppenbarelse inför Mose.
|
| försoningsdagen
(1 dag)
Jom Kipur
firas tio dagar efter nyårsfesten och är årets heligaste dag.
Man ägnar sig åt fasta och ånger och försonas med Gud,
förr lastades synderna på en bock, som drevs ut i öknen - syndabocken.
Även här blåser man i shofar.
Här kan tanken leda till den vädur som Abraham fick offra i stället för
Isak
|
| lövhyddohögtiden
(8 dagar)
Sukkot
oktober
var ursprungligen en fest i samband med vinskörden.
och firas nu till minne av ökenvandringen.
Man reder lövhyddor i trädgården och bor i dem i en
vecka om klimatet tillåter.
Åtminstone en måltid tillsammans med vänner bör intas i
lövhyddan.
|
| ljusfesten
(8 dagar)
Chanukka
firas i november eller december
till minne av hur templet i Jerusalem renades från avgudadyrkan i form av en Zeusstaty
i
samband med ett uppror av Judas Mackabeus (165
före vår tideräkning)
vilket ledde till självständighet i nästan 100 år.
Festen varar i åtta dagar och varje dag tänder man ett ljus på den åttaarmade
ljusstaken, chanuckastaken.
(Den bör inte förväxlas med menoran, som är den sjuarmade ljusstaken
och som är en klassisk symbol med anknytning till
Tabernaklet och som idag ingår i Israels vapen)
Barnen får presenter och denna högtid har inspirerat till det kristna julfirandet.
|
|
Purim (1 dag)
februari/mars
firar rättvisans seger över judehatet
man läser ur Esters bok
(som handlar om hur Gud genom drottning Ester räddar sitt folk från
undergång)
och ger varandra presenter
|
| påsk
(8 dagar)
Pesach (hebreiska pasach - gå förbi)
var ursprungligen en fest i samband med kornskörden.
Nu firas den till minne av uttåget ut Egypten under ledning av Moses.
Sedermåltiden i hemmet minner om den svåra tiden före uttåget.
Vid måltidsbordet står en plats tom för profeten Elia.
|
| veckofesten
(8 dagar)
Schavuot
firades ursprungligen i samband med veteskörden,
den infaller 50 dagar efter påsk och minner nu om hur Moses fick 10 Guds Bud på Sinai
berg.
Den motsvaras i kristendomen av pingsten.
Pingst är ett grekiskt ord som också kan användas om denna
högtid.
|
Dessutom
| trädens nyår (Tubishvat)
januari-februari
som har ökat i betydelse sedan Israels självständighet.
|
| Israels självständighetsdag
april-maj
|
| Jom Hashoa
april-maj
är en åminnelsedag av Förintelsen
|
Den som är född av judisk mor tillhör det
judiska folket. Tecknet är omskärelsen dag åtta.
När de är i femårsåldern får judiska barn börja studera Toran.
| Bat Mitsva - budets
dotter
motsvarar närmast vår konfirmation
och görs av flickor då de är tolv.
De förhörs då på Toran
|
| Bar Mitsva - budets son
är samma procedur för pojker
de är då tretton.
|
Det är möjligt för vem som helst att
konvertera. Efter en prövotid blir man prövad av rabbiner.
Det betyder att det inte är ett nödvändigt villkor att vara född av en
judisk mor för att vara jude, men det är ett tillräckligt.
Riktningar
Olika judar förhåller sig på olika sätt till sin tro. Tre olika
förhållningssätt har utkristalliserats:
| ortodoxi
som betyder renlärighet
och som för anhängarna innebär att de vill följa Torah till punkt och pricka
och tänker sig att den är dikterad av Gud - de är alltså
bokstavstrogna.
De ortodoxa judarna vänder sig med misstänksamhet mot den västerländska kulturen.
| De ultraortodoxa manliga judarna, chassiderna,
känns igen på sina ålderdomliga kläder, sitt långa skägg och de långa, flätade
kindlockarna.
Lagens bokstav är synnerligen viktig
och de 613 buden detaljerade anvisningar för livets alla situationer
(kasuistik).
Ett bud är att man inte får raka sig med kniv och det tolkar
chassiderna så att de inte ska raka sig alls.
|
|
| reformjudendom
anpassar sig i stället så mycket som möjligt till den västerländska
kulturen.
Kvinnor och män sitter tillsammans i synagogan,
man har orgelmusik och använder landets
språk vid sidan av hebreiska under gudstjänsterna.
Torah tolkas inte bokstavligt.
|
| konservatism
är en reaktion mot såväl ortodoxin som reformjudendomen.
Man kan säga att resultatet är en syntes, man söker sig en väg mitt emellan
ytterligheterna.
|
Man skiljer också ibland mellan:
| sefardiska judar
som har sitt ursprung i Spanien
eller Nordafrika.
Under flera århundraden talade dessa judar ladindo,
som påminner om ålderdomlig spanska.
|
| ashkenasiska judar
som har sitt ursprung i centrala och östra Europa.
De utvecklade ett särskilt språk - jiddisch - med rötter i
medeltidstyskan,
men som skrivs med det hebreiska alfabetet.
|
| orientaliska judar
som bodde kvar i de arabiska områdena.
|
|
|
