Innebörd

Alla arabiska ord bygger på tre konsonanter. De för islam aktuella är S, L, M vilka utgör ordets rot.
De ingår också i ordet salam som betyder fred, frid, rättvisa, rättfärdighet, rätt förhållande till Gud och medmänniskor,
att leva som skaparen menat att vi ska leva.

Den vanliga översättningen av islam med "underkastelse" bör kompletteras med resonemanget
att om man underkastar sig Guds lag så får man "frid".
Underkastelse har för den som är uppväxt i västerländska demokratier en negativ klang,
för muslimen har ordet en positiv bibetydelse.
Att underkasta sig Gud är att leva i enlighet med världsordningen, i harmoni med den.

Människan

Människan skiljer sig från annat skapat genom att hon har fått en fri vilja.
Medan den övriga skapelsen redan befinner sig i islam, är underkastad Guds vilja, så kan människan välja att avstå.
Vad gäller den övriga skapelsen är den således underställd Guds lag på ett sätt som närmast kan jämföras med
när vi i Väst talar om att något följer naturlagarna.

Människan kan alltså välja att lyda Gud eller att avstå.
Lydnaden ska ske av förtroende, inte av fruktan eller rädsla för straff.
Ett bud som Gud har utfärdat är till för vårt eget bästa.
Om man lyder ett bud bara för att man är rädd för straffet och inte inser budet
tror man på människans ondska och att djävulen är starkare än Gud.

Underkastelsen ska alltså ske i förtroende och av insikt om Guds rättfärdighet.

Liksom Bibeln tänker sig Koranen att Adam och Eva är de första människorna.
Detta behöver alls inte tolkas bokstavligt utan de kan ses som symboler för hela mänskligheten.
Liksom i Bibeln äter de av den förbjudna frukten, men i motsats till vad som händer i Gamla Testamentet,
så inser de att de har handlat fel och ångrar sig. Och de blir också förlåtna av Gud och får av honom ett stort förtroende.
De blir som Guds ställföreträdare ansvariga för hela skapelsen.
Den islamiska traditionen berättar att de möts igen efter Eden i Arafatdalen nära Mekka och det heliga templet Kaba. Skildringen fram till och med ätandet av kunskapens frukt är identisk med den i Gamla testamentet,
men därefter skiljer sig således de båda framställningarna åt.
I Bibeln är förvisningen ett straff, enligt islam innebär den ett nytt förtroende
i och med ansvaret för Skapelsen fram till den yttersta dagen.

Satan

Vid sidan av människorna skapade Gud också en annan varelse, som fick en fri vilja, och det var djinnerna.
Dessa kan alltså vara goda eller onda och av dem är Iblis (Satan) mest känd.
Han trotsade Gud genom att inte buga inför Adam på grund av sitt högmod.

Men djävulen har en uppgift, och därför straffar inte Gud honom direkt.
Hans uppgift är att genom att fresta och försöka förleda människan pröva människans klarsynthet och trofasthet.
Först på den yttersta dagen kommer djävulen att få sitt rättvisa straff av Gud.

Den första gången han frestar människorna, så lyckas han också att förleda dem.
Episoden med den förbjudna frukten har enbart Satan som frestaren,
således inte också Eva. Adam och Eva frestas alltså båda av Satan.

Gud erbjöd djinnerna att sköta skapelsen åt honom men de avböjde med motiveringen
att det ändå ytterst var Gud som bestämde och att han skulle döma dem på den yttersta dagen.
Då gick erbjudandet till människorna och de accepterade och sade sig förlita sig till Guds nåd på den yttersta dagen.
Det var alltså Adam och Eva som fick detta uppdrag
och Adam räknas som den förste muslimen och tillika den förste profeten.

Människan får alltså ett uppdrag av Gud att sköta världen - förvalta den kan vi säga - för att på den yttersta dagen stå till svars. Observera att det är en skillnad mellan att:

Förvaltarskapet innebär också ett ansvar som förfogandet inte inrymmer. Den kristna tolkningen av berättelsen är mer "förfoga över" och detta har också lett till ett förödande förhållningssätt. I vår egen tid läser också många kristna in "förvaltartanken".

Änglarna

Liksom djinnerna är änglarna osynliga varelser, men de följer i allt Guds vilja och lever således i islam.
Den största och mäktigaste är Gabriel, som genom tiderna varit Guds sändebud till de olika profeterna.
Varje människa följs under hela sin levnad av två änglar som bokför varje gärning människan utför.
Eftersom änglarna trots sin höga position endast är skapelser är det otänkbart att tillbe eller dyrka dem.
Änglarna tänks vara könlösa varelser som inte förökar sig och de är skapade av ljus.

Då själen vid människans död lämnar hennes kropp utfrågas den döde av änglarna Munkar och Nakîr om sin tro.
Därefter tilldelas den utfrågade en speciell plats i väntan på den yttersta dagen.
När den ska infalla vet endast Gud. Under domens dag skipar Gud total rättvisa och skiljer de rättfärdiga från de orättfärdiga.
De enda som omedelbart kommer till paradiset är de som dör som martyrer i kamp för sin tro.
Men denna kamp måste alltid föras för hela umma, alltså trosgemenskapen, då denna anses hotad.

Postexistensen

De rättfärdiga kommer till paradiset (djennah) och de av dem som hunnit bli könsmogna under sin jordiska levnad
kommer att ha en ålder av trettiotre år för evigt. De som dog som barn kommer att vara paradisets älskade barn.
Familjer kommer att kunna förenas igen och leva i en evig lycka och tillfredsställelse.

De orättfärdiga hamnar i helvetet (djehannam) och i evigt straff.
Varje synd har sitt uttänkta straff och straffen är påtagligt fysiska.
Det finns också en grupp som får vistas en tid i helvetet för att sona sina synder och som sedan får tillträde till paradiset.
De är alla de som syndat men som inte ägnat sig åt avgudadyrkan (shirk) eller otro.

Var människan hamnar, i paradiset eller i helvetet, beror inte ytterst på hennes handlingar
utan på avsikten bakom handlingarna. Inom islam finns ingen tanke på någon arvsynd,
utan varje människa har förmågan att handla rätt, dvs. leva i islam.

Muhammed

Det finns många legender kring Muhammeds barndom och en väl förankrad tradition om hans liv
men också vissa historiska dokument. Han föddes omkring 570 i Mekka, som var en viktig handelsstad i västra Arabien.
När Muhammed var 25 år blev han karavanförare och arbetade åt en rik änka, Khadidja,
som han blev förälskad i. Khadidja sägs ha varit omkring 40 år och de två gifter sig.
Så länge hon lever tar sig Muhammed ingen annan hustru. Efter hennes död gifter han om sig
och hans älsklingshustru då blir Aisha, som av många kvinnor ses som ett föredöme.
Eftersom hon kom i konflikt med Muhammeds svärson och sedermera efterföljare Ali,
har hon en lägre ställning bland shiiter.

Den arabiska halvön var vid denna tid uppdelad i olika territorier som olika stammar behärskade.
När Muhammed var i fyrtioårsåldern fick han sin första uppenbarelse. Uppenbarelsen förmedlas av ängeln Gabriel
och upprepas under återstoden av Muhammeds liv. Det är genom den han får kunskap om Guds vilja
sådan den tar sitt uttryck i Koranen. En central händelse är den då Muhammed nattetid förs från Mekka
till tempelplatsen i Jerusalem. Där får han möta sina föregångare,  bland andra Abraham (Ibrahim), Mose och Jesus (Isa)
och förrättar bön med dem. Därefter gör han en himmelsfärd och får skåda såväl himlen som helvetet.
Färden går till så att hans häst tar avstamp från själva tempelklippan.
Som minne av denna viktiga händelse står där i dag Klippmoskén eller Umars moské
och där inne kan man se ett avtryck i klippan, som sägs vara det som Muhammeds häst gjorde.

Det gör att denna plats är en helig plats inom islam (efter Mekka och Medina).
Heligast är Kaba i Mekka som är det tempel som Abraham och hans son Ismael
anses ha lagt grunden till på den plats dit Abraham förde Ismael och Hagar
när Sara förskjutit dem. Gud slöt förbund med Ismael
och gjorde honom till arabernas stamfader. Enligt traditionen blev Ismael omskuren
och därför ska alla muslimska pojkar omskäras, men det är inget tvång på samma sätt som inom judendomen.
Att tempelklippan är så betydelsefull för islam är en viktig orsak till konflikten med judendomen och staten Israel.
För judarna är ju tempelklippan Moria berg, där Abraham slöt sitt förbund med Gud
i samband med att Gud lät honom slippa offra Isak.
(Men detta offer där på Moria berg gällde enligt islam Ismael.)
Och den är ju också platsen för Salomos heliga tempel,
den enda plats där judarna kan möta Herren enligt Josias reform 622.
På tempelplatsen står idag alltså Klippmoskén eller Umars moské, som byggdes 687 - 691,
en åttakantig byggnad med en förgylld rund kupol,
och dessutom den sjuskeppiga al-Aksa-moskén från 700-talet.

Muhammeds förkunnelse blir stommen i hans politiska agerande,
som innebär att han så småningom lyckas ena hela den arabiska halvön.
Först möter han stort motstånd och tvingas till och med fly från sin födelsestad Mekka. Han beger sig då till Medina.
Detta sker år 622 som är år 1 enligt islamisk tideräkning. Nu vänder stridslyckan
och vid sin död har Muhammed lyckats ena alla stammarna. Vid sin sida har han sin kusin och svärson Ali,
men denne anses för ung för att efterträda honom. Ali är gift med Muhammeds barn med Khadidja, Fatima.
Tre kalifer, d.v.s. efterträdare, följer på varandra innan det blir Alis tur.
Alis roll är omstridd i islam och två viktiga ståndpunkter står mot varandra.

Uppenbarelsen

Grundläggande för islam är den uppenbarelse som Gud bringar människorna genom Muhammed. Den består av:

Två grenar

De shiitiska ledarna är således imamerna och dessa är Muhammeds direkta ättlingar
och kan således inte väljas utan är ledare i kraft av sitt släktskap.
För shiiterna är dessa imamer ofelbara uttolkare av Koranen.

En skillnad mellan sunnitisk och shiitisk tro i synen på människan är:

Observera att ordet imam också refererar till böneledaren,
som inte får förväxlas med imamen = Muhammeds efterträdare, alltså:

Profeterna

Gud är evig och har således alltid funnits och ska alltid finnas. Världen är skapad av Gud och tidslig,
vilket innebär att den har ett början och ett slut.

Adam och Eva är representanter, symboler för de första människorna.
Episoden med den förbjudna frukten ledde till ånger, vilket visar att Adam och Eva insåg att de handlat fel.
De har alltså insikt i den sanna moralen.
Värdena är således objektiva i den bemärkelsen att de är oberoende av människan
och absoluta i betydelsen fasta och oföränderliga. Rätt och fel har sin grund i Guds uppfattning.
Men Guds uppfattning är för de flesta muslimer därför inte godtycklig utan uttryck för en välvillig plan.
Gud vill det som på sikt leder till det bästa. Världen är alltså ändamålsenligt inrättad.

Adam och Eva fick förlåtelse, vilket i sin tur visar att Gud är förlåtande.
Någon arvsynd förekommer inte och därför blir Jesu ställföreträdande lidande onödigt och har följaktligen inte inträffat.
Guds förlåtande handling visar att nåden är viktigare än gärningen.
Ett återkommande tema i Koranens suror är betonandet av Guds barmhärtighet.
 
Gärningen har dock en socialt urskiljande betydelse, den visar vilka som hör samman.
Som en gärning kan också ses hur man klär sig.
Många muslimska kvinnor markerar sin muslimska tillhörighet genom att bära slöjan,
men det är naturligtvis svårt att skilja ett medvetet val från ett inlärt beteende.
Ytterst är vi alla starkt påverkade av den uppfostran vi fått och den kultur vi lever i.

Människan är alltså god men behöver vägledning i sin förvaltargärning. Den vägledningen får hon av profeterna.
Adam själv var den förste profeten och den förste muslimen. Läran uppstod således redan vid skapelsen.

Abrahams förstfödde son är Ismael, den son Abraham får med Hagar,
och det är enligt islam således Ismael som Abraham ska offra på Moria berg.
Men istället får han offra en bock och Ismael blir arabernas stamfader.
Abraham bygger det heliga Kaba i Mekka.

Efter Adam och fram till Muhammed förekommer som nämnts ett stort antal profeter
varav Jesus (Isa) är den störste efter Muhammed. Han föddes genom ett under, en jungfrufödelse,
och hans moder, Maria, är en viktig gestalt inom islam.
Han anses dock inte ha blivit korsfäst eftersom ingen kan bära någon annans synder.
Ingen annan än Gud kan nämligen förlåta. I stället var det Simon från Cyrene,
den som hjälpte Jesus att bära korset, som blev korsfäst.
Han kommer att bli belönad för detta på den yttersta dagen.

Jesu budskap förvanskas så av Paulus eftersom det anses att det är han som infört läran om Jesu försoningsoffer.

Muhammed var den störste och siste profeten och han fick hela Koranen uppenbarad för sig.
De tidigare profeterna hade fått delar av innehållet uppenbarade för sig
men människornas oaktsamhet förvanskade budskapet genom tiderna.
Skillnaden mellan olika partier i Gamla och Nya testamentet visar att förvanskningen skett
och att Koranen i Muhammeds mottagande behövdes.
Bibeln erkänns således som religiös skrift men Koranen är den riktiga versionen av den.

Lagen

Naturen följer således automatiskt de lagar som Gud har satt upp för den, människan har sin fria vilja och kan avstå.
Den enda människa som i allt och in i minsta detalj följde Guds lagar var Muhammed.
Även de därpå följande fyra kaliferna Abu Bakr, Umar, Uthmân och Ali levde föredömligt enligt sunnimuslimerna.
Därför tjänar även deras liv som förebild för människorna.

Men inte ens ett blint följande av sharîa räcker.
Det är varje människas plikt att själv sätta sig in i handlingens konsekvenser.
Fastan går t ex inte att följa till punkt och pricka om fastemånaden infaller runt midsommar och man bor i Norden.
Under fastan ska man avstå mat och dryck mellan soluppgång och solnedgång.
I stället får man tänka sig ett dygn bestående av tolv timmar dag och tolv timmar natt och således äta och dricka därefter.
Man ska inte heller fasta om man inte är frisk och därigenom kan lida skada av att fasta.
Barn ska inte heller fasta. De kan själva avgöra när de är mogna för det
och kan också avbryta sin fasta utan att behöva skämmas.

Lagens fundament är således.

Därutöver räknar man med tillägg:

Dessa tillägg uppstår genom jurisprudens, dvs. rättsvetenskapliga slutledningar, fiqh,
som utförs av rättskunniga (faqîh).

Särskilt beroende på tilläggen kan alltså sharia se olika ut från land till land
beroende på vilken rättsskola man rättar sig efter:

Detta innebär att man alltså måste räkna med minst fem rättsskolor, som alltså ger fem olika versioner av sharia.
 

Sharia:

Genom att araberna underkuvade så stora områden kom de också i kontakt med vetandet i dessa områden.
En stor sådan kunskapskälla mötte araberna i den hellenistiska kulturen. Frågan var hur de skulle ställa sig till dessa nya kunskaper? Två teologiska skolor uppstod:

En uppmaning i Koranen har gynnat det vetenskapliga tänkandet inom islam och det är den som säger
att de troende ska betänka Guds tecken i tillvaron för att förstå att det finns en förnuftig plan bakom allt.
Sådana tecken är naturliga företeelser som olika djur och väderfenomen som regn, vind, moln och åska.
Också detta gynnar empirism och rationalism.

Styrelseskick

Gud har skapat hela världen och har en avsikt med den,
alltså kan inte någon annan ha hand om den utan att vara ansvarig inför Gud.
Detta utesluter dock inte demokratiska beslut. Dessa måste dock prövas så att de inte strider mot Guds lag och avsikt.
Denna prövning utförs av de bäst lämpade, d.v.s. de mest lagkunniga, de lärde eller ulama.
Dessa kan utgöra ett råd och demokratin fungera enligt följande modell:

 Dessa tankar är inte väsensskilda från de västerländska om naturrätten,
d.v.s. tanken att det finns vissa grundläggande mänskliga världen som går utanför alla politiska beslut.
Med andra ord: vissa grundläggande värden är objektiva och absoluta.

Utgångspunkten för sharîa är alltså:

Ur detta härleds människans rätta handlande som får sitt uttryck i :

Detta härledande av regler ur konkreta källor är:

En lagkunnig kallas en mufti
och en sådan kan utfärda ett lagbeslut, en fatwa
Dödsdomen över Salman Rushdie är en sådan fatwa
och orsaken att Rushdies bok Satansverserna kan läsas så
att sanningsvärdet i Koranen som Gudsord och uppenbarelse ifrågasätts.

Sharîa är således inte något en gång för alla fixerat och bestämt och inte ens något för alla nutida muslimer samma.
Det som är absolut och objektivt är Guds vilja och den är uppenbarad i Koranen
och genom de första rättrognas handlande (sunna), men vilka dessa första rättrogna vid sidan av Muhammed var,
råder det alltså delade meningar om, och genom tiderna har härledningar resulterat i olika slutsatser.

I den islamiska rättstraditionen tänker man sig att alla handlingar kan delas in i följande kategorier:

1. Det som är en religiös plikt och därför obligatoriskt
2. Det som är förtjänstfullt inför Gud (ofta kallat sunna)
3. Det som är religiöst likgiltigt (ingen generell regel kan tillämpas)
4. Det som är ogillat
5. Det som är absolut förbjudet

Något särskilt prästerskap finns inte. Islam menar att varje människa själv kan ansvara för sitt förhållande till Gud.

Predestinationen

Är allt förutbestämt av Gud och kan människan själv genom sina gärningar nå frälsning?
är viktiga frågor såväl inom kristendomen som islam. Två huvudalternativ finns inom islam:

För många muslimer kompletterar dessa två betraktelsesätt varandra, de väljer alltså inte enbart det ena.

Kvinnosyn

Så länge Khadidja levde hade Muhammed bara henne som sin hustru.
Muhammeds senare månggifte var politiskt dikterat.
Han kunde genom giftermål knyta rivaliserande stammar till sig.
Kriget ledde till kvinnoöverskott. Månggifte var därför också socialt motiverat,
de ensamstående kvinnorna fick trygghet och ekonomisk säkerhet.
Av jämlikhetsskäl förordas ej fler än fyra hustrur åt gången (Ali hade inte fler).
För att ha mer än en fru måste man dock behandla dem alla fullkomligt rättvist.
Ett ställe i Koranen talar med anledning av detta krav också mot månggifte:

"Ni skall dock aldrig vara i stånd att behandla kvinnorna lika även om ni skulle önska det"

Den formella skillnaden mellan män och kvinnor när det gäller äktenskap är:

Kvinnoförtrycket är från början inte islamiskt utan fanns redan i den arabiska traditionen.
Något som väcker särskild anstöt i Väst är den kvinnliga omskärelsen,
som egentligen borde kallas könsstympning eftersom ingreppet berövar kvinnan delar av hennes sexualitet.
Om den står det ingenting i Koranen utan seden kom in i religionen genom påverkan från de nordafrikanska kulturerna,
då dessa erövrades av araberna. I en av de ca 750.000 haditherna finns en formulering som är dunkel,
men som har använts som stöd för kvinnlig omskärelse.

Vad man skulle kunna klandra islam för i detta sammanhang är att dess anhängare
inte förbjudit kvinnlig omskärelse i de länder där det förekom innan islam nådde dit.
(I rättvisans namn måste framhållas att inte heller kristendomen har förbjudit detta påfund där det har förekommit i Afrika)

Inte heller tvångsäktenskap har något stöd i den islamiska traditionen.
Muhammed själv är tydlig i den frågan och förbjuder äktenskapsarrangemang utan ömsesidiga samtycken
och detta gäller för såväl pojkar som flickor.

Skilsmässor är möjliga men svårare för kvinnor att få än för män. Mannen har rätt att själv upplösa äktenskapet
och det kan han göra genom att tre gånger uttala sin vilja att skilja sig.
Många menar att tid ska förflyta mellan dessa gånger, så att mannen hinner begrunda sitt beslut.
Andra menar dock att han kan göra sina uttalanden i omedelbar tidsföljd.

Kvinnor kan få skilsmässa på följande grunder:

Inom shia förekommer en särskild sorts tidsbegränsade äktenskap, som förbjöds av kalifen Umar
(som alltså inte erkänns inom shia) eftersom Muhammed själv inte tog avstånd inför seden.
Idag  kritiseras detta bruk, eftersom det kan rättfärdiga prostitution.
Den motiveras med att mannen är sexuellt aktivare än kvinnan
och kan behöva en tillfällig partner under längre vistelser från hemmet.

Inte heller bruket av slöjan har ett solklart stöd i Koranen.
Det finns ställen i Koranen och haditherna som kan tolkas som om de förespråkar slöjan.
Motståndarna menar att de verser det rör sig om endast gäller Muhammeds hustrur
och är ett uttryck för den tidens klädmode.

Sexualiteten mellan man och kvinna ses inom islam som en gåva av Gud till människan,
men är bara tillåten inom äktenskapet. Man är också medveten om sexualitetens kraft i alla sammanhang.
Den kan lätt förföra också utanför äktenskapet:
När helst en man och en kvinna möts är den tredje deltagaren Satan".
Därför ska man som kvinna ge akt på sin klädsel och sitt beteende.
Varför detta gäller kvinnor mer än män beror på att mannen ses som bärare av en starkare drift än kvinnan.
(I äldre tid var skälet att kvinnan hade en svagare natur och vilja än mannen)

Många muslimer menar att det västerländska samhället med sitt mode och sina fria sexuella förbindelser
har fallit för Satans frestelser och inte heller respekterar kvinnan utan betraktar henne som en vara.

Abort är tillåten för många muslimer till och med graviditetens 120:e dag, eftersom den grekiske filosofen Aristoteles menade
att efter denna dag får fostret sin själ. Efter denna dag är abort endast tillåten om moderns liv är i fara.

Preventivmedel är tillåtna enligt de flesta lagkunniga. Grunden för det är att det framgår av Sunna
att avbrutna samlag (coitus interruptus) förekom på Muhammeds tid
och att Muhammed kände till detta och inte uttalade sig emot det.

Aisha, Muhammeds favorithustru efter Khadidjas död, har mycket högt anseende inom sunnitisk islam
och hennes handlande är ett viktigt inslag i Sunna
(men inte inom shiitismen, eftersom hon inte var släkt med Muhammed
och dessutom osams med Ali).
Hon kallas av sunniter för "de troendes moder".

Hedersbegreppet har inte stöd i Koranen eller Sunna utan har ett kulturellt ursprung.
Fortfarande känner sig en del muslimer, beroende alltså på varifrån de kommer,
inte i första hand som individer utan som medlemmar av en familj,
som består av flera generationer och som har vida förgreningar. Tänkandet är patriarkalt,
vilket innebär att mannen har ansvar för sin familj och därigenom för kvinnornas uppträdande.
Om någon kvinnlig medlem avviker från det förväntade sexuella beteendet faller skulden ytterst på den ansvarige mannen,
som kan vara en far eller en bror. Han förlorar sitt ansikte och framstår som svag och kan endast återfå sitt anseende
och därigenom sin heder genom att straffa den som anses ha levt felaktigt. Detta beteende kan förstärkas
om familjen kommer i en västerländsk miljö, som upplevs som omoralisk och hotfull.
Detta sätt att resonera har sin grund i sådana kulturer och samhällen
där centralmakten är eller har varit svag och inte förmått att upprätthålla något socialt skyddsnät.
I stället har stammen varit grunden för tryggheten och det sociala livet.
Det är familjen eller klanen som alltså utgör grunden för existensen
och det är viktigt att upprätthålla heder och anseende för klanen.
Stam heter på latin tribus och därför kallas detta sätt att leva i  och för klanen/stammen för tribalism.
Vi anar sättet att tänka i vårt ord härstamma från.

Mat och dryck

När det gäller kosten finns likheter med vad som anbefalls i den mosaiska lagen.
Förbjuden föda är: fläskkött, blodmat och för imamiter skaldjur.
Djuren ska vara slaktade på ett visst sätt, halal, och i slaktögonblicket vara vända mot Mekka.
Men man kan också gärna äta djur från judiska slakterier.

I Koranen finns en sura som avråder från vindrickande.
Det förknippas där med spel och avgudadyrkan som påfund av Satan för att förleda människan.
Dessutom undvek Muhammed vin.
Särskilt de muslimer som ogillar livet i Väst är stränga när det gäller alkoholförtäring överhuvudtaget.
Det stränga alkoholförbudet är alltså till stor del en protest mot det dekadenta liv,
som många anser levs i Västvärlden. Många muslimer kan alltså tänka sig en måttlig alkoholförtäring.

Islam i dag

Fyra huvudinställningar går att urskilja.
Det är emellertid viktigt att ha klart för sig att skalan rymmer många fler enheter än dessa fyra.

Begreppet fundamentalism är ofta använt men besvärligt, eftersom det ursprungligen användes om kristna grupper i USA, som protesterade mot en symbolisk tolkning av Bibeln och i stället använde sig av en bokstavlig.
Här använder jag begreppet om den gren inom islamismen, som menar att ett lands lag ska vara sharia,
med tonvikten på Koranen och sunna.

På senare tid har också ett nytt begrepp behövts, och det är det begrepp som ska beteckna dem som menar att hela den muslimska världen bör styras av sharîa och som ser sig stå i opposition mot ett förtryckande väst, som man bör bekämpa eftersom detta väst hotar umma. Beteckningen är neo - islamism.

Trons pelare

Islams lära kan sammanfattas i fem grundpelare

Tideräkning och högtider

Det islamiska året är ett månår som räknar 12 månader av i genomsnitt 291/2 dygn.
Detta justeras omväxlande med månader med 29 respektive 30 dagar.
Året kommer liksom det judiska således att bestå av 354 dagar.
Det judiska året är anpassat till den gregorianska kalendern,
den Västvärlden använder sig av genom inskott av en justeringsmånad.
Så är inte fallet med det islamiska året. År ett är året då Muhammeds emigrerade från Mekka,
622 enligt vår tideräkning. Denna händelse kallas hidjra.
Beteckningen blir analogt med den kristna på latin Anno Hegirae, A H.
Men vid sidan av denna tideräkning, som främst är religiös,
använder de flesta muslimska länder den gregorianska kalendern när det gäller
vardagslivet, affärsvärlden och det internationella umgänget.

Fastetiden ramadan infaller under den nionde månaden och avslutas med

Politisk islam

Den politiska islam vänder sig allmänt mot förfallstendenser inom det muslimska samhället
och detta förfall förknippas idag gärna med inflytande från Västerlandet. Några av de viktigaste rörelserna är:

I samband med islam talas ofta i Väst med skräck om djihad, som det heliga kriget.
Bakgrunden är dock mer nyanserad:

Sufismen

Liksom inom judendom och kristendom, så finns det inom islam en mysticism,
som innebär ett individuellt möte mellan människan och Gud. Denna mysticism kallas sufism
och de som utövar den återfinns inom olika ordnar. Beteckningen tros komma från det arabiska ordet sûf,
som betyder ylle och anses syfta på den dräkt av ylle som de första anhängarna bar som tecken på fattigdom.
Olika ordnar har olika metoder för att anhängarna ska nå sitt mål, mötet med Gud.
Ett viktigt inslag är radbandet, som består av 99 kulor, lika många som det finns namn på Gud.
(Det hundrade namnet är fördolt för människan.)
Vägen till Gud går via olika stationer, som tänks som olika tillstånd, vilka variera mellan de olika ordnarna,
men som alla innebär att själen alltmer befrias från alla bindningar till den fysiska världen.
Varje tillstånd räknas som en nådegåva från Gud. Den sista stationen kallas fanâ,
som kan förstås som varats upphörande. Sufin (mystikern) har i detta tillstånd upphört att existera självständigt
och i stället blivit ett med Gud. Detta tillstånd beskrivs som extatiskt och kan ibland liknas vid en berusning
eller en helig galenskap. Ytterligare en station omtalas också, baqâ (kvarblivande),
och det innebär att sufin har införlivat fanâ i sitt medvetande men återvänt till sin normala jordiska verksamhet.
Ledaren för en sufiorden kallas shaykh.

Liten ordlista

Boktips (och källor):