| Martin Luther (1483-1546) var en lärd munk som kom att omforma eller reformera
kristendomen genom sin kritik av missförhållanden inom den katolska
kyrkan. Luthers tankar väckte så stor uppmärksamhet att påven till slut bannlyste
honom 1520, men Luther lät sig inte tystas utan brände i stället offentligt bannbullan,
den skrift som bannlyste honom.
Han spikar också 1517 upp 95 teser på kyrkodörren i Wittenberg. Med dem
vänder han sig mot den avlatshandel
som förekom och som innebar att människor
kunde köpa sig förlåtelse genom att skänka pengar till bygget av
S:t Peterskyrkan i
Rom. Som bevis fick de ett brev, ett så kallat avlatsbrev.
Utgångspunkten för Luther är en personlig frågeställning som han brottades mycket
med:
Ångrar jag ärligt mina synder eller gör jag det för att få förlåtelse
och bli rättfärdiggjord?
Luthers svar blir att jag aldrig kan frigöra mig från misstanken att jag ångrar med
syftet att bli rättfärdiggjord, alltså med en egoistisk baktanke.
Jag når således aldrig längre än till
attritio, den lilla ångern. Därför kan jag
aldrig av egen kraft göra mig förtjänt av Guds förlåtelse. Rättfärdiggörelsen kan
följaktligen endast ske på två sätt:
 | materialprincipen
innebär att rättfärdiggörelsen sker "av tro allena".
Människan kan aldrig själv genom goda gärningar eller av oegoistisk kärlek förtjäna
sin frälsning
utan hon får den alltid gratis, dvs. av nåd, från Gud.
Därmed avvisar Luther den medeltida katolska föreställningen
om att rättfärdiggörelsen möjliggörs genom en samverkan mellan Gud och människan
(där Guds nåd dock är själva förutsättningen, som gör det
möjligt för människan att samverka).
Luther talar om det saliga bytet
som innebär att Kristus fick människans synd
och människan fick Kristi rättfärdighet.
Luther säger om detta:
 | "Icke på grund av gärningar blir synderna förlåtna
utan allenast genom Guds
barmhärtighet, hans som icke tillräknar dem"
"Rättfärdighet är att förtrösta på Gud (Rom 4:3), ty den rättfärdige lever av
sin tro."
"Rättfärdighet och orättfärdighet uppfattas i Skriften helt annorlunda
än vad
filosoferna och juristerna gör. Dessa talar om en beskaffenhet hos själen.
Men Skriftens
rättfärdighet beror mer på Guds tillräknande än på den faktiska verkligheten.
Ty den
är icke rättfärdig, som har blott en egenskap, nej, han är en syndare och
orättfärdig,
utan den som Gud på grund av bekännelsen av sin orättfärdighet
och
bönen om Guds rättfärdighet i sin barmhärtighet anser för rättfärdig."
"Av oss själva är vi syndare och dock efter Guds tillräknande rättfärdiga genom
tron."
(Ur föreläsningar över Psalmerna 1513-1515 och över Romarbreven 1515-1516;
citat
från Tergel, från Jesus till Moder Teresa, Verbum) |
Gud är alltså ensam aktiv vid frälsningen. Det finns
ingen objektiv egenskap i den mänskliga själen,
som kan bedömas som rättfärdig, utan det är Gud som anser att den
troende blivit rättfärdiggjord.
|
| formalprincipen
innebär att rättfärdiggörelsen också sker av "skriften
allena"
Bibelordet blir således normen för den kristne
och ingen annan text eller utsaga.
Därmed vänder sig Luther mot den katolska kyrkans tilltro till uttalanden från påven
och kyrkomöten och den kristna tradition som uppstått.
Luther talar om "det allmänna prästadömet"
som innebär att var och en kan möta Gud i bibeltexten
och att alltså prästen på inget sätt har tolkningsföreträde. |
Beträffande goda gärningar skiljer Luther mellan:
| Goda gärningar mot Gud
sådana är aldrig möjliga för oss att göra.
Vi kan alltså aldrig göra oss förtjänta (vara stolta) inför Gud |
| Goda gärningar mot medmänniskor
sådana är möjliga för oss att göra genom vår tro.
Vi kan göra oss förtjänta (vara stolta) inför andra människor. |
Tron befriar mig således från alla krav på religiösa prestationer.
Jag kan helt
enkelt inte göra mig förtjänt av nåden inför Gud.
Men jag kan liksom Kristus själv
handla gott mot mina medmänniskor.
Där kan jag se Kristus som ett föredöme.
Det gör jag inte genom att dra mig tillbaka i ett
kloster utan genom att verka mitt bland människorna.
Luther skiljer mellan:
| Förlåtelse av synden - det blir människan genom
tron |
| Syndens borttagande - det sker först i
fulländningen, på den yttersta dagen |
Människan är samtidigt:
| Rättfärdig - i hoppet |
| Syndare - i verkligheten |
Eftersom ingen kan göra sig förtjänt av nåden inför Gud finns heller inga helgon
och alla botgörarhandlingar är fåfänga.
Inte heller är det nödvändigt för präster
att vara ogifta.
Luther levde i detta hänseende som han lärde, han lämnade klosterlivet
och han gifte sig med Katharina von Bora,
en före detta nunna. Äktenskapet
välsignades med många barn..
Luther avvisar också transsubstantiationsläran och av de
sju sakramenten behåller han endast två:
| dopet |
| nattvarden |
Boten har dock en central ställning i de luthersk -
evangeliska kyrkorna.
Han avvisar också tanken att sakramenten verkar genom den
sakramentala handlingen, alltså genom själva utdelandet.
Endast i tron på sakramenten verkar de.
När det gäller nattvarden tänker sig Luther alltså inte att brödet och vinet
byter substans när det konsekreras (helgas, invigs)
men han menar inte heller att nattvarden enbart är en minneshandling av
symbolisk betydelse.
I nattvardsstunden är Kristus närvarande, utan att ämnesförvandling
sker
Detta kallas consubstantiation
Luther utgår i sitt tänkande i hög grad från de tankar som kommer till uttryck i Pauli brev ,
i synnerhet Romarbrevet, men också Augustinus tankar om arvsynden är viktiga.
I synen på Guds sanna natur skiljer Luther mellan:
| Ärans teologi,
som handlar om Guds sanna väsen, hur Gud är i-sig.
Den vägen är stängd för oss. |
| Korsets teologi,
som handlar om hur vi kan förstå Gud, hur Gud framstår för-oss.
Vi kan endast förstå Gud som den som lider av kärlek för vår skull. |
Luthers tankar fick stor spridning och bar i sig politiskt sprängstoff.
Luther menade
nämligen att den världsliga makten i första hand har att svara inför Gud och inte
inför människorna.
Han grundade detta på Romarbrevet 13:
"Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig.
Ty
det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom.
De som motsätter sig överheten gör därför motstånd mot Guds ordning,
och de som gör
motstånd drar straff över sig själva."
Sådana tankar mottogs välvilligt av många furstar i det Tysk-romerska riket
och
Luther fick under den svåraste tiden i samband med bannlysningen 1520 också en fristad
hos kurfursten av Sachsen. Dessförinnan hade Luther kallats till riksdagen i Worms, där
han skulle beredas möjligheten att ta tillbaka sina lärosatser,
men han avvisade enligt
traditionen detta erbjudande med orden:
"Här står jag och kan icke annat, Gud hjälpe mig, amen".
I ett år gömde han sig på slottet Wartburg och under den tiden översatte han Nya
testamentet till tyska.
Senare översatte han också Gamla testamentet. Eftersom varje
människa kunde möta Gud i Bibeln
var det viktigt att den fanns tillgänglig på
folkspråken och inte bara på latin.
|
